Med jämna mellanrum gör tidningen Dagen en läsarundersökning. I år hade vi för första gången med frågor om värderingar. Det var en spännande läsning. Till exempel var det en överväldigande majoritet som instämde med påståendet att det är självklart att kvinnor kan vara präster eller pastorer. Så ser det inte ut överallt i världen.
Emily Samante Mayiani är pastor inom pingströrelsen i Kenya och ledare för samfundets kvinnoorganisation. Först 2022 valdes de första kvinnorna in i styrelser i samfundet som har skandinaviska rötter. ”Vi ser en ny gryning”, sa hon då till Dagen (4/7). I ett slaskigt januarisverige besökte hon Sverige under Pingst Pastors internationella konferens och medverkade i ett välbesökt seminarium om vikten av att frigöra kvinnor i ledarskap.
Med klarhet i tanke, men alltid med mild röst, berättade hon om kenyanska pingströrelsen och om de utmaningar hon mött som pastor. Först motståndet mot kvinnliga pastorer över huvud taget, kulturellt, ideologiskt och teologiskt. Men även efter att pingströrelsen reviderat sin teologiska hållning fortsatte utmaningarna. Samante Mayiani berättar med skärpa hur de välbesökta gudstjänsterna, begravningarna av välkända medborgare och bröllopen mellan framstående personer uteslutande tilldelades de manliga pastorerna.
Med på seminariet var även Samante Mayianis pastorskollega, John Kitur. Han påminde åhörarna om Joel 2: ”Det ska komma en tid då jag utgjuter min ande över alla.” Alla, inte bara männen, betonade Kitur.
[ ”Varför måste man betala pengar för bön, så är det inte i Sverige, va?” ]
På frågan om inte kvotering hjälpt de kvinnliga pastorerna, och kanske kunde hjälpa i Sverige där pingströrelsen sedan länge tillåtit kvinnor vara föreståndare men ingen av de stora församlingarna har sådana, svarade Samante Mayiani – kanske överraskande för svensk publik – nej. För även om hon var glad över att 4 av 10 i den nationella styrelsen efter kvotering nu är kvinnor får de ständigt försvara sig mot attityden att de fått posten enbart utifrån sitt kön, inte för att de är kallade. ”And it is all about the calling”, som Emily Samante Mayiani, sa. Allt handlar om kallelse, inte vilket kön den som är kallad har.
Hon tror inte på att slåss för sina rättigheter.
— Frida Park
Nej, Emily Samante Mayiani, tror inte på att slåss för sina rättigheter. Att be dem som bestämmer att överväga goda teologiska argument, absolut. Strida, nej. Hennes ord, så ofta på tvärs med det rådande svenska paradigmet om jämställdhet utifrån siffror och kvinnokamp, överraskade nog. Inte minst utifrån den ofta omedvetna inställningen att det är vi, i upplysta och emanciperade Sverige, som ska lära de mindre upplysta trossyskonen i Syd något om kampen för jämställdhet. Den här grå råkalla vinterdagen var det i stället en kenyansk kvinna som med vinnande värme lärde nordborna om en annan väg till frigörelse.
[ Historiskt när kenyanska kvinnor tar plats i ledning för pingströrelse ]
