Ett av kristenhetens problem är att den tiger när den borde tala, och talar, ropar, skriker, hotar, hånar där den borde lyssna, förstå och vara stilla. Ingen kan påstå att det i en förvirrad samtid är lätt att veta vad som är rätt väg i varje situation. Men det är och förblir människans uppgift att söka efter sanningen för att kunna urskilja vad som är rätt i varje situation: att tala. Eller att tiga.
Ord kan vara mer verksamma än svärd eller gevär. De kan riva ned. De kan bygga upp. De kan fullständigt driva hoppet ur själen i en människa. Eller komma med ljus in i en olidligt mörk situation. Ordets makt är stor.
Detta måste alla som ofta brukar ord ha i åtanke. Egentligen är bokstäver och ord så potentiellt vådliga att alla som vill bruka dem först borde genomgå en livstids utbildning i dess risker och möjligheter. Men det är just det som är så fascinerande. Orden är allas. Inte bara de lärdas, de rikas, de styrande.
Reformationen föregicks av Gutenbergs uppfinning av boktryckarkonsten. Ord kunde nu massproduceras och spridas med aldrig tidigare skådad fart. Ord färdas över jorden och kan ingjuta insikt om individens värde och medfödda rättigheter. Ord i bokform har störtat förtryckande regimer. Som kristna är vi kallade att tala, proklamera och predika. Men vi är inte kallade att delta i drev, förtal, vilseledning och förakt.
Ta en titt på valfritt kommentarsfält i sociala medier där företrädesvis kristna uppehåller sig. Fundera på om ordvalen, tonen, påhoppen och anklagelserna vittnar om det som Jesus kallade oss till: att älska varandra. Här finns en uppsjö av exempel på där kristna i sanning borde ha hållit tand före tunga. Men också på raka motsatsen. Var finns de som markerar mot bristen på kärlek?
Tragedin är de balanserades tystnad. De eftertänksammas. De fundersammas.
— Frida Park
Om ord kan vara vådliga kan tystnaden nämligen vara desto sorgligare. Ja, visst är tala silver och tiga guld, men som Martin Luther King jr sa: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Eller, för att återvända till exemplet ovan: tragedin är de balanserades tystnad. De eftertänksammas. De fundersammas. Deras ord behövs som motvikt till de tvärsäkras och högljuddas. Gärna med ett avslutande frågetecken i stället för enbart utropstecken och versaler. Men också, i de fall det faktiskt är alldeles avgörande, med stora, svarta versaler anklagande hatet, ondskan, orättfärdigheten och döden.
Att avgöra vilket kräver en kalibrerad inre kompass och insikten att ingen människa ensamt kan se hela bilden, omfatta hela sanningen eller förstå Gud fullt ut. Därför är det att rekommendera att mod alltid går hand i hand med ödmjukhet och att lyssnande föregår brukandet av ord.
[ Sofia Camnerin: Kyrkorna är inte oskyldiga till samtalsklimatet ]
