Under min uppväxt i Pingstkyrkan talades det aldrig om fasta, vad jag minns. Det var inget man höll på med. I dag har fastan spritt sig från katolska katedraler via svenskkyrkliga domkyrkor uti stugor och kapell där det tidigare aldrig skulle ha fastats.
Trots min bakgrund har jag gjort några försökt att ge mig på fasta. Det finns trots allt något tilltalande i enkelheten och långsamheten och det mentala skiftet från tempo till stillhet. Mindre saker som stör och mer tid med Gud. Men varje gång jag väljer bort något så fallerar det. Min karaktär (eller brist därav) har nämligen en tendens att komma i vägen.
Jag gör då det enda rimliga och försöker finna ett logiskt skäl till att fasta inte är något för mig. Bakgrund visst, men jag söker också svar i psykologin som lär att det är svårt att sluta med beteenden. Att det egentligen inte är så smart att upphöra med ett oönskat beteenden utan att man i stället ska försöka fokusera på det önskade beteendet man vill göra mer av. Om nu målet är mer tid med Gud, bön och bibelläsning – varför då gå omvägen via späkning för att komma dit? Det går ju utmärkt att läsa Lukasevangeliet och äta semla samtidigt.
Kanske kan man säga att det finns två typer av människor här i världen. De som gillar fastan. Och de som gillar karnevalen. Karnevalen, från italienskans att ”ta bort köttet”, är en tillställning där man festar till det riktigt rejäl innan man går in i en tid av icke-kött. Man äter (exempelvis semlor). Man dricker. Man firar.
I valet mellan självspäkning och korv vet jag var jag står.
— Steven Crosson
Men att vara vegetarian, ens för 40 dagar, är inte något som tilltalar särskilt mycket. I valet mellan självspäkning och korv vet jag var jag står.
Det är inte så att jag ser ner på er som väljer att fasta. Tvärtom. Jag avundas er. Ni som avstår tycks ha överflöd av såväl tålamod som impulskontroll. Och kanske får ni också ro. Men jag har i alla fall inte sockerabstinens. Man kan vara en god kristen och samtidigt njuta av chokladpraliner. Intalar jag mig.
Varje gång jag försökt mig på någon form av fasta har det slutat illa. I stället för lugn, tid och stillhet har jag funnit frustration, misslyckanden och mani. Jag skulle avstå och finna frid. Det blev det massa tankar och fokus just på det som jag skulle lämna därhän. För mig blev det inte mer tid med Gud utan mer tid att grubbla på mina misslyckanden.
Därför får tv:n i år stå på som vanligt. Dammluckorna till sockerfloden får stå vidöppna fram till påsk. Samtidigt som allt fortsätter ungefär som vanligt kan det dock hända att jag under den här tiden försöker att lägga till något nytt. Något jag vill göra mer av. Och så lite sött därtill.
