Lugnt och träffsäkert berättade pastorn hur bra han trivdes i ensamheten och hur sociala tillställningar som bröllop kunde vara en plåga. Hans ärliga berättelse om att vara introvert i en kyrka som premierar det extroverta tog tag.
I västvärlden har den extroverta normen varit tydlig länge. Redan i förskola och skola får barnen höra att de ska ta plats och ta för sig. I dag har vi ett samhälle, och om vi ska vara ärliga, en kristenhet, där reflektion och stillhet ofta är frånvarande. Tempot är rasande och det offentliga samtalet lider brist på eftertanke och inlyssnande.
Även i kyrkan är det engagemang, handlingskraft och verbal och social förmåga som värderas högt. Det är inte ovanligt att söndagsskola, gudstjänster och jobbannonser för pastorer, formas för att passa extroverta. Många är de introverta som med smärta frågat sig om det inte finns någon plats för dem i Guds rike.
När blev introvert en av de sju dödssynderna, frågar sig Susan Cain, författare och föreläsare i Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. I ett av kapitlen beskrivs den evangelikala rörelsens vurm för det extroverta genom ett besök på Sverigebekanta Saddleback church. Det ligger inte så lite sanning i att många frikyrkor har kommit att ”förknippa gudfruktighet med social talang”: Hälsa på grannen, sjung med, lyft händerna, umgås och samtala. I frikyrklig liturgi finns det sällan utrymme till reflektion, stillhet och förundran.
När blev introvert en av de sju dödssynderna?
— Frida Park
Med kyrkans gemenskapsfokus (”man kan inte vara troende på egen hand”) är det lätt att förstå att introverta kan få en känsla av att Gud inte är nöjd med dem. En del anpassar sig efter normen för att stå ut. Andra orkar inte och lämnar. Förhoppningsvis inte tron.
Det är inte säkert att det är till tonerna av högljudd lovsång på kristna storkonferenser som introverta möter Gud. Det kan i stället ske i ett enskilt samtal, i läsandet av en bok, i stillheten. Det karismatiska, engagerade, utåtriktade – allt detta har sin givna plats. Men det måste finnas en plats för känsliga och reflekterande människor i Guds rike, så också i frikyrkorna. Ärligt talat skulle kontemplation och stillhet vara till gagn för de flesta av oss.
Evangeliet är inte enbart för de extroverta. Frälsaren själv tvekade inte att dra sig undran i ensamhet där han hämtade kraft och inspiration och umgicks med sin far. Kyrkan får vaka över så att den inte tror att det viktiga är vad som syns inför andra, när Jesus ju faktiskt sa att det är bönen som bes i det fördolda, där ingen annan ser eller hör, som Gud belönar.
Den introverta pastorn har helt rätt: den som är introvert är skapad lik, och älskad av, Gud själv.
