En dag gick jag till biblioteket. Från hyllan plockade jag fram den bok som jag kommit för att låna och så satte jag mig vid ett bort. Det var tyst. En pensionär gick förbi några meter längre bort. Jag började läsa. Efter några sidor stannade jag upp. Det var ju faktiskt tyst. Helt tyst. På ett bibliotek. Det var en anmärkningsvärd stund. Inga telefonsamtal. Ingen musik. Bara det stilla, knappt märkbara, ljudet av blad som vändes.
Tystnaden har blivit en ovanlighet. I varje vaken stund omges vi av ljud och oljud. Om det inte är våra egna hörlurar som låter så är det omgivningen. Motorer och maskiner. Människor och musik. I affärer och kollektivtrafik. För vissa finns ljudet där även under natten. En TV som står på för att underlätta insomnandet.
Till och med på de platser där man skulle kunna förvänta sig att det skulle vara tyst låter det. På arbetet hade det kanske varit bra med lugn och ro. Men nej. De öppna kontorslandskapen är numera legio. Utan väggar och dörrar studsar sorlet från kollegor runt under hela arbetsdagen.
Att vistas utomhus i tystnad blir även det allt ovanligare. Historikern Peter Englund skriver i Tystnadens historia om en kväll under hans studietid i Uppsala när han kunde höra snön falla utanför hans studentboende. Och visst är ljudet av tung vintersnö ett vackert ljud. Ett ljud som bara kan höras om det är en riktigt stilla, kall, natt.
Och så var det biblioteken. Dessa var länge en plats där tystnad rådde. Oaser. Om man nu nödvändigtvis var tvungen därtill så talade man med låg röst för att inte störa andra. Av hänsyn. Numera plågas biblioteken av stök och ibland ren kriminalitet. Bibliotekens roll tycks i dag knappt ha några gränser. De ska vara mötesplatser, socialkontor, kulturscener och motverka diverse olika utanförskap. Men tysta platser där man kan läsa och studera? Knappast. Med undantag för den där fredagen då.
Vi människor är inte skapta för att hela tiden ombes av buller. Precis som författaren och pastorn Tomas Sjödin konstaterar så behöver vi tystnaden. Den gör något med oss. Hjälper oss att fatta kloka beslut. Även rent existentiellt behövs stillheten. Frånvaron av ljud är något som hjälper oss att kalibrera den inre kompassen. Bullret gör det svårt för nålen att stilla sig och hitta sitt norr.
När oljudet omger oss berövas vi möjligheten att reflektera och följa våra tankar från dess A till dess O. Vi kan inte läsa när det bullrar. Det är svårt att reflektera, be och tänka när det låter. Tystnaden ger oss möjlighet att komma i kontakt med det som verkligen betyder något. Tystnaden öppnar också en dörr till de sinnesintryck som vi annars missar. Vackra ljud. Som snön som faller. Eller ett blad som vänds.
[ Tomas Sjödin: Jag önskar att jag hade upptäckt tystnaden tidigare ]
