Nyligen samtalade jag med tre av de studenter jag möter varje vecka. De har valt bort andra karriärer för att utbilda sig för kallelsen i Guds rike. Men de är bekymrade. En av dem sa:
“För ett tag sedan pratade jag med tonåringarna i kyrkan om vad det innebär att vara kristen. Deras svar besvärar mig. Tonåringarna sa att kristna är sådana som inte svär, inte festar, inte ligger runt och inte tittar på porr. Det är såklart inte fel, men är väl knappast det centrala?”
En av de andra konstaterade:
”Det gemensamma i deras svar är att allt handlar om en negativ identitet, alltså vad de inte får göra. Och det är ju inte speciellt attraktivt.”
Den tredje fyllde i:
”Det kanske inte är så konstigt att de allra flesta över 20 år inte blir aktiva kristna.”
Den negativa identiteten är naturligtvis inte det som sägs eller som undervisas – men de konstaterar att det är vad tonåringarna har fått med sig. Problemet handlar alltså inte om vad som sägs utan snarare om det som inte sägs men som förs över genom den kultur som odlas.
De tre studenterna sätter fingret på en viktig och avgörande utmaning för alla kyrkor. Det finns i en del kyrkor en kultur där det viktiga är vad en kristen inte får göra, och den sitter i väggarna.
Att kulturen är avgörande för att lyckas vet idrottsklubbar. Och de vet också att den kan vara skillnaden mellan att vinna och att förlora. Det är oftast varken utbildningen eller antalet träningstimmar som skiljer lagen åt. Idrottare behöver helt enkelt positiva mål och ha rätt förutsättningar för att lyckas. Det möjliggörs inte främst genom tränares pep talk, utan är betydligt mer beroende av den kultur som odlas i gruppen. De förväntningar och förutsättningar som grupper ger varandra för att lyckas.
En vanligt förekommande klyscha i idrotten är att en övertidsvinst, exempelvis i det just nu pågående slutspelet i ishockey, händer inte om man är rädd att förlora. Laget kan inte fokusera på vad det inte får göra utan på det positiva det behöver göra för att vinna.
Samma sak gäller faktiskt den kristna tron. Det är inte den negativa identiteten som gör oss villiga att överlämna oss till Jesus. Paulus säger i Filipperbrevet att han sträcker sig mot det som ligger framför och löper mot målet. Han har lämnat mycket, tagit avstånd från ännu mer men det är inte målet. Det är att uppstå med Jesus.
Tänk om tonåringarna i stället svarat att kristna är människor som är barmhärtiga, generösa och tar fram det goda hos andra. Men framför allt att kristna är människor som älskar Jesus. Det hade i alla fall varit närmare trons kärna.
[ ”Idrotten har blivit grym - det finns inget utrymme för svaghet” ]
