Den som följde debatten om den nya könstillhörighetslagen kunde konstatera att politikerna inte riktigt gick i takt med allmänheten och att förslaget väckte ovanligt stort engagemang ute i stugorna. Upprördheten, åt alla möjliga håll, var stor. Och som vanligt när så är fallet, är vi svenskar inte riktigt rustade för att hantera nyanserna.
Liknande brist på nyanser är nog att vänta efter att den brittiske utbildningsministern Gillian Keegan presenterat nya riktlinjer för hur skolorna ska undervisa om sex- och samlevnad, ett ämne som är obligatoriskt sedan 2020.
Förra året framkom det kraftig kritik mot att det förekommit att barnen fick ta del av explicita bilder och råd. Inte minst var många föräldrar upprörda. Förslaget, som nu ska på remiss, vill säkerställa åldersanpassning av undervisningen och att föräldrar får ta del av materialet som barnen undervisas i.
Så långt kan förvisso en och annan höja ögonbrynen, men det som verkligen kommer skapa reaktioner är att Keegan, som representerar Conservatives, slår fast att skolorna ska undervisa om att det finns två biologiska kön. Man och kvinna. Idéer om att det kan finnas fler kön (”upp till 72 stycken olika”) ska inte presenteras som fakta utan som omstridda teorier.
Genast hörs kritik om transfobi och att lärare beläggs med munkavel, som i sin tur kommer leda till så att elever letar reda på informationen de söker via sociala medier. Självklart är förakt och kränkningar gentemot transpersoner alltid förkastligt, det måste även kyrkan uppmärksamma och motarbeta. Men att efterfråga vetenskapligt underlag och empiri för det som ska undervisas i skolan – eller för den delen för den vård som ska erbjudas – är inte, hat, hot eller diskriminering.
Det innebär inte att barn och unga ska lämnas utan vägledning.
— Frida Park
I skola, vård och lagstiftning är försiktighetsprincipen en god ciceron. Men det innebär inte att barn och unga ska lämnas utan vägledning. Huvudansvaret för att tala relationer och samlevnad med barn åligger föräldrar, men inte alla kan eller vill ta sitt ansvar. Att då som skola helt tystna vore förvisso ett svek. Men det är nu inte tystnad som brittiska regeringen vill se, utan större vishet kring avvägningar för när barn är tillräckligt mogna för att kunna hantera kunskap utan att det skapar känslomässiga trauman. Exakt var dessa åldersgränser går kan alltid diskuteras, och den diskussionen hade gärna fått ta mer plats även i Sverige (helst utan övertoner).
Inte heller innebär det brittiska förslaget påbjuden tystnad gällande olika könsidentiteter. Skolan ska tala sant om vad forskningen säger: det finns två biologiska kön. Och allt annat är omstridda teorier. Det är ett sätt att ta hänsyn till viktiga nyanser. Frågan är om Sverige skulle klara något sådant. Man kan ju drömma.
[ Frida Park: Det är politikernas skyldighet att lyssna till ångrarna ]
