Ledarkrönika

Dödshjälp är ingen liten detaljfråga

Med “rätten till sin död” medföljer också “ansvaret för sin död”, skriver Susanna Birgersson.

I Danmark pågår en process för legalisering av aktiv dödshjälp. Statsminister Mette Fredriksen är en varm förespråkare. Vi måste arbeta för en värdigare död, har hon slagit fast. (Som om det finns ett ”ovärdigt” sätt att dö på när man är gammal eller svårt sjuk.)

Det etiske råd, motsvarigheten till svenska Smer, avrådde annars så sent som i höstas. Men folket vill annorlunda. 70 procent önskar att dödshjälp ska legaliseras och ett medborgarinitiativ resulterade i en utredning, som inte var en utredning utan mest syftade till att förse Mette Frederiksen med lite olika lagstiftningsalternativ. Häromveckan var ”utredningen” klar och som förväntat förordades en legalisering.

I dansk politik drar man inte saker i långbänk. Om politikerna röstar som folket vill, är dödshjälpen snart på plats. Och en sådan förändring kommer att sätta ytterligare press på politikerna i Sverige, för även här är en majoritet av befolkningen positiv till dödshjälp.

I Kanada infördes rätt till dödshjälp 2016. Redan 2022 skedde över 13 000 av dödsfallen med hjälp av dödliga injektioner. De höga siffrorna visar att det inte bara handlar om människor vars plågor är så fruktansvärda att ingen lindring finns, utan ganska snabbt har MAiD, ”Medical Assistance In Dying”, blivit en självklar möjlighet att kapa av den sista, sköraste tiden i livet.

”Att välja en död som reflekterar ens liv” – så beskriver Stefanie Green, kanadensisk läkare som arbetat med MAiD sedan 2016, poängen med dödshjälp. Och så blir döden den sista iscensättningen av det liv vars mening är kontroll och självförverkligande.

Kontrollerat, medvetet, värdigt. Billigt.

—  Susanna Birgersson

Det talas ofta om ”rätten till sin död”, men med det följer också ”ansvaret för sin död”. Varför ska man ligga och tära på den palliativa vårdens begränsade resurser, när det ändå inte finns mycket till livskvalitet kvar? Varför inte samla barn och barnbarn, säga hur mycket man älskar dem, och så få en spruta? Kontrollerat, medvetet, värdigt. Billigt. Statistiken över sjunkande vårdkostnader i Kanada är mycket...inspirerande!

Rätt till dödshjälp kan ses som en detaljfråga, en utvidgning av rådande medicinetiska normer, i barmhärtighetens namn. Men det är större än så, det är en substantiell normförskjutning och ingen vet vad det skulle få för konsekvenser. Däremot vet vi, av erfarenhet, att såväl våra politiker som lobbyorganisationer alltid vill ”utvidga rättigheter” när de väl bestämts att något är en rättighet. Varför ska barn behöva lida? Varför ska den totalförlamade inte få hjälp att dö? Varför värderas psykiskt lidande inte lika ”högt” som somatiskt?

I samhällen som präglas av ingenjörstänk, skräck för lidande, ansträngda finanser och dyrkan av självständighet, är det verkligen inte tillrådligt att göra döden till en rättighet.

Fler artiklar för dig