Aningens naivt, tog jag för givet att alla mina elever i klassen jag var mentor för skulle vara innerligt glada över att skolan snart var slut och sommarlovet, det långa, långa sommarlovet, skulle börja. Jag visste att de flesta lågstadieeleverna var överlyckliga att sommar, bad och sol stod för dörren. Men inte alla.
En elev ville inte alls sjunga med i Idas sommarvisa. Framför låg de långa slitiga och ensamma resorna mellan mamma som bodde nära, och pappa som bodde långt borta. Föräldrar som vägrade prata med varandra och lät barnet hamna mitt emellan med lappar eller muntliga meddelanden. En alldeles för tung och smärtsam börda att bära. Sommaren som ska vara en tid av avkoppling, skratt, ledighet och lek blev en följetong av ont i magen över föräldrarnas osämja.
Många är de barn, som av lika och olika anledningar fruktar det långa uppehållet från skolans trygghet. Barnen som under terminen gick hem på fredagen och längtade efter måndagen, när mat skulle serveras, fröken och magistern skulle finnas med rutiner och uppmuntran. Barnen som vet att fruktar uppropet i höst då deras kompisar med skrattröster kommer berätta om alla fantastiska resor de varit med om. Dyrupplevelserna de själva aldrig skulle kunna få vara med om.
En elev ville inte alls sjunga med i Idas sommarvisa.
— Frida Park
Ja, visst är vi nordbor ofta glada över sommartiden. Ljust, värmen, livet vänder åter. Men så ser inte livet ut för alla. Inte heller för alla vuxna. Mamman berättade för mig, med darr på rösten, hur semestern var något hon helst slapp. Skuld- och skamkänslorna blev henne nästan övermäktiga när hon berättade att hur gärna hon än skulle vilja känna något annorlunda kom hon inte ifrån att hon helst önskade slippa att ensam ta hand om sina barn vecka ut och vecka in. Barnen som hon lämnats ensam med när pappan drog och som hon älskade över allt annat, men som hennes dåliga hälsa gjorde att hon ständigt kände otillräcklighet och dåligt samvete inför.
En annan mamma berättade hur hon helst ville slippa ta semester från jobbet, eftersom hon alltid kände sig deprimerad under sommaren när rutinerna försvann som en matta som drogs bort under hennes fötter. En ocean av oro och kaos låg framför henne och barnen och hon såg inte fram emot det.
För många av oss känner vi att vi knappt kan leva utan sommarlediga veckor, gärna så många som möjligt. Men det långa svenska sommarlovet är vi rätt ensamma om i världen. Och ständigt återkommer diskussionerna om det inte är dags att korta ned lovet – och i stället ha kortare skoldagar eller fler lovdagar under läsåret. Troligen vore det politiskt självmord att genomföra något sådant, men det hade i alla fall tagits emot med öppna armar av några. Av dem som inte ser sommaren som ett paradis på jorden utan precis tvärtom.
[ Frida Park: Låt alla elever sjunga Den blomstertid nu kommer ]
