Vid en slingrig väg, mellan stenblock, ekar och salthav, ligger en gammal kyrka. I närheten reste församlingen under 1800-talet en ny kyrkobyggnad. Tanken var att den medeltida kyrkan skulle rivas. Men den blev kvar. Sockenborna sa nej till rivningsplanerna av deras tusenåriga, omoderna tempel. De älskade den för mycket. Det är lätt att förstå varför.
Det lilla sneda glasfönstret sprider ljus i annars dunkla rummet. Takmålningarna, skapade för hundratals år sedan, återger Bibelns berättelser än i dag. Kyrkbänkarnas dörrar har slitits och nötts tills de blivit silkeslena.
I den här kyrkan har människor firat dop och liv. Haft syndanöd och gett tack. Man har sagt ett sista farväl till de döda. Psalmerna har ljudit under vår, sommar, höst och vinter. År efter år. Under dess takåsar har släkten följt släktens gång.
Gamla kyrkor är, precis som människokroppar, inte helt enkla att hålla efter.
— Steven Crosson
För många församlingar, både i Svenska kyrkan och i andra samfund, är det numera dock svårt att få ekonomin att gå ihop. Det är tak som behöver lagas. Golv som behöver läggas om. Konst som behöver restaureras. Gamla kyrkor är, precis som människokroppar, inte helt enkla att hålla efter.
Visst hade det bästa varit om samfunden själva kunde bära sina egna kostnader och på sätt stå friare från staten. Och visst kan man fråga sig hur rimligt det är att staten bör gå in och stötta upp tomma lokaler samtidigt som det blir allt snålare med stöd till levande församlingar.
Men trots att kristendomens roll i samhället har förändrats finns det ett brett samhällsbehov att ta hand om de gamla kyrkorna. De är både levande församlingslokaler och kulturhistoriskt viktiga byggnader. När ärkebiskopen i Svenska Dagbladet (9/1) talar om att Sverige inte borde låta kyrkorna att förfalla så ligger det något i det.
En kyrka är dess människor. En församling består av levande personer. Det är egentligen inget magiskt med huset i sig. Jag tror inte att någon byggnad är mer helig än någon annan. Gud finns tillgänglig lika mycket överallt i sin skapelse. Men likväl. Det är något särskilt som händer med mig när jag kliver in den gamla kyrkan. Takten och blicken sänks. Liksom lovsången kan hjälpa att sätta fokus på Gud så kan kyrkorummet göra samma sak.
Kanske var detta något människor insåg mer innan moderniteten svepte fram genom världen; när funktionalism och individualism blev överideologier. Som när den här kyrkan restes och smyckades. Då stoltheten i arbetets hantverket och skönheten i slutresultatet hade betydelse. Inte bara för hantverkare och beställare utan för det gudomliga och det gemensamma. För församling, bygd och kommande generationer.
[ Steven Crosson: Modig glasspinnesprotest av Karlstads biskop ]
