Destinationen var en oklar och högst fluffig tillvaro i färgskalan i blå, vit och grå. Borta bland molnen skulle vi sitta med våra harpor omgivna av skumma änglavarelser med flygande barnkroppar.
November är månaden att reflektera över evigheten. Allahelgona och tiden fram mot domssöndagen har döden, den yttersta tiden, det eviga livet och Kristi återkomst som teman. Vad ser vi framför oss efter döden? Hur ser det eviga livet ut? Med hjälp av goda teologer har jag och många pastorer med mig erövrat en mycket rikare syn på novembers viktiga framtidsperspektiv. Vi har fått en rikare eskatologi, som vi kallar undervisningen om teman ovan.
Min gamla eskatologi var präglad av tanken på att Jesus en dag ska rycka bort mig och upp mig till ”en stad ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder.” Det värsta med dessa gråblå-vita bilderna var att jag egentligen inte längtade dit. Snarare hoppades jag att Jesus inte skulle komma tillbaka och ta mig med. Livet här och nu framstod som mycket mer tilltalande. Det var en eskatologi utan hopp.
Slutdestinationen är inte himlen utan skapelsen förnyad.
— Öyvind Tholvsen
Problemet var att jag hörde mer om att komma till himlen än om den egentliga destinationen i den kristna tron: Den nya skapelsen. Och trots att vi deklarerar i trosbekännelsen att vi tror på ”kroppens uppståndelse och det eviga livet”, hade jag alltför ofta bilder av evigheten som en själens evighet skild från kroppen.
Ju mer jag läser 1 Korinthierbrevet 15, Uppenbarelseboken 21–22 och icke minst Romarbrevet 8 är det en mycket mer färgstark förvandling av hela skapelsen som träder fram. Slutdestinationen är inte himlen utan skapelsen förnyad, jorden som har befriats ur sitt slaveri under förgängelsen.
[ Thomas Idergard: Varför låtsas vissa kristna att helvetet inte finns? ]
Nu får hoppet mycket skarpare konturer. Färgskalan blir inte dovare utan rikare, med träd som bär färgstark frukt tolv gånger om året, höga berg och vatten klart som kristall. Den omtalade staden som jag tänkt mig uppe bland molnen har i stället kommit ner till jorden. Den glänser på ett sätt som får Times Square att kännas fejk. Evigheten är också till för stadsmänniskor.
Och när jag dessutom förstår att vi kommer ha fullt upp med att råda över och ansvara för en förnyad skapelse under Guds direkta ledning, inser jag att det kommer finnas aktiviteter och utmaningar utöver harpspel.
Med en ny eskatologi får vi en mer konkret bild av framtiden. Det gör att längtan efter att Jesus ska komma tillbaka kan bli starkare även i min generation. Problemet med vår gamla bild av framtiden var att den kändes som en skugga av den här världen. Det kristna hoppet däremot, får den här världen att framstå som en blek skugga av det som ska komma.
[ Sebastian Stakset: Har rädslan för djävulen blivit för stor i våra kyrkor? ]
