Den tredje advent var det så dags för församlings levande julkrubba. I år innehöll denna bland annat en leopard. Herdarna, de var förvirrade. De visa männens kamel såg ut att kräkas när moppen som bar upp plasthuvudet envisades med att åka ut genom djurets mun. Det var spring och rörelse. Barnen (och föräldrarna) – som spelade allt från djur till Jesus – gjorde krubban levande. Väldigt levande.
Det finns tillfällen när kyrkan präglas av lugn, stillhet och sinnesfrid. Tända ljus och vacker sång. Allt det behövs och fyller för många en viktig plats i deras andliga liv. En chans att landa, be och lyssna. Även för mig är denna stillhet viktig. Tredje advents levande julkrubba var mycket. Men särskilt rofylld? Nej. Och det var på sitt sätt underbart.
Tredje advents levande julkrubba var mycket. Men särskilt rofylld? Nej.
— Steven Crosson
Vi talar ofta om behovet av ro. Om vila. Att stanna upp och låta vardagens buller sjunka undan. Ibland finns en underförstådd - eller uttalad - tanke om att det är först då som Gud kan träda fram. När det tystnar, det är bara då vi kan höra Hans röst. Men jag tror inte det. Gud talade till människorna även när det stormade, blixtrade och åskade. Det gick bra. Om Gud kan skapa hav och himmel, svarta hål och tioarmade bläckfiskar, då kan han nog bryta fram även om barnen inte alltid sitter helt tysta i kyrkbänkarna.
I många församlingar är detta helt självklart. Barnen får plats och möts med öppna armar, överseende och varma leenden. Men i bland kan barnen mötas av hopsnörda munnar och hyschanden. I de sammanhangen kan det finnas en resa att göra i att öppna upp för barnen och det lilla kaos som ständigt följer i deras små fotspår.
När söndagsgudstjänsterna tystnar och barnspring och familjekaos uteblir är detta sällan något gott tecken. I en levande församling kommer det alltid vara lite stökigt när barnen får utrymme att vara med. Det blir såklart inte riktigt som man tänkt.
Inte minst för de vuxna som har en föreställning om hur det bör vara kan barn i en församling ibland bli utmanande. Dock är tålamod en dygd och den vinst som kommer av att en församling ger barnen utrymme att låta sin tro slå rot och växa är inte bara av denna världen.
Den tredje advent var färgrik men även under årets andra söndagar blir det liv i luckan när barn och unga finns med i församlingen. Visst kan det vara en utmaning för de av oss som också värdesätter stillheten. Bilden av söndagsgudstjänstens stillhet får kanske anpassas något om även de små kunna komma till Jesus. Och Jesus själv når nog fram till sin församling även om det springs lite i bänkarna eller om kamelen kräks lite grann.
[ Influencer: Vi fick inte vara kvar i kyrkan när våra barn lät ]
