Malin Aronsson och Daniel Wistrand mötte Arne Hegerfors i podden “Dagens människa”. Det blev ett samtal om Gud, nära döden-upplevelser och nya livet som synskadad.
På drygt ett år hade Arne Hegerfors överlevt både hjärtinfarkt och stroke. Synskadan efter stroken gjorde att han plötsligt kunde gå vilse i sin egen skog. Världen hade blivit mindre. Dock inte den inre världen.
– Egentligen tror jag mer på Darwin än på Gud, men jag hoppas att det finns något där på andra sidan, sa han i podden.
Observera: Poddintervjun med Arne Hegerfors publicerades ursprungligen den 30 april 2014.
Lyssna på intervjun med Arne Hegerfors i Dagens människa
Varför blev du sportjournalist?
– Det är en konstig historia. Jag hade en kollega på handelstidningen i Göteborg som brukade spela tennis med Lars-Gunnar Björklund. En dag hade han fått förhinder och jag fick hoppa in. Så jag tog mig till exercishuset på Heden i Göteborg och spelade tennis med Lars-Gunnar och det förändrade hela mitt liv.
– Det var han som fick in mig på det här. Och det mest sensationella är att jag kan fortfarande inte gå ut en enda dag utan att någon kommer fram till mig och känner igen mig. I början tyckte jag att det var kul. Sedan tyckte jag att det var lite jobbigt. Nu tycker jag att det är fantastiskt kul. Det blir en slags bekräftelse på att man gjort något bra.
Behöver du den där bekräftelsen?
– Ja, det gör jag faktiskt. Jag tror nästan att jag skulle bli lite bekymrad om jag plötsligt inte skulle vara igenkänd en dag.
Ditt liv förändrades tack vare sportjournalisten Lars-Gunnar Björklund som du mötte av en tillfällighet. Tror du på tillfälligheter eller finns det något annat som påverkar det som händer i livet?
– Nja, ödet eller slumpen avgör väldigt mycket vilka du träffar. Men sedan kan du ju påverka ödet också och det säger jag till mina barn i dag. Visa dig att du finns. Ta för dig. Ta chanserna!
Lite som på fotbollsplanen?
– Ja, det är lite på samma sätt. Man måste visa att man är tillgänglig. Det var också något av en hederskodex för mig. Jag tackade ja till allt. Också till den grad att det gick ut över familjen. Jag kunde avbryta en skidsemester för att åka på en Europacupmatch eller så. Cheferna blev nog lite förvånade när jag första gången tackade nej till något.
Hur gammal var du då?
– Väldigt gammal, säkert 40.
Och helt slut?
– Nej, det är det som är det märkliga. Jag har haft ett fantastiskt yrke och det är fullständigt otroligt att jag har haft det här yrket. Om jag skulle få hitta på ett jobb så skulle det ha varit precis det här. Jag har haft en fullständigt osannolik tur.
När man själv tänker på sådan tur funderar man ofta om ”han däruppe” kanske varit inblandad, gör du det också?
– Jag har nog aldrig varit religiös i den bemärkelsen. Men mer eller mindre varje dag knäpper jag händerna och tackar någon. För det är lite som du sa, kan man ha sådan vansinnig flax? Eller finns det någon som styr det hela? Samtidigt hamnar man ju då i de här eviga frågorna. Varför blev det världskrig eller varför dör barn i eldsvådor? Varför finns all olycka i världen, och den finns ju i överflöd. Men det är en hårfin linje att tro eller inte tro. Och jag erkänner att jag vänder mig uppåt och tackar nästan varje dag.
Vad gör det med dig att uttrycka den tacksamheten?
– Det ger lite ödmjukhet. Det är mitt sätt att erkänna ”det är inte bara du, det är någon som har lett dig hit”. Jag tvivlar hela tiden, men för mig har det blivit viktigt att titta upp och säga ”tack så mycket”.
Har du någon bild av vem det är du vänder dig till?
– Det är en väldigt märklig historia. Det handlar egentligen om när jag fick min hjärtattack.
– Läkarna visste inte om jag skulle överleva. Och mitt i den här svåra och underliga situationen hade jag en dröm som var väldigt klar och tydlig. Jag befann mig i något som liknade ett bergrum med allt det finaste som finns, sidenlakan och sammetstapeter. Men där i rummet var också någon med mig, någon som skulle ta hand om mig efter döden. Det var någon sorts religiös upplevelse.
Den här någon, var någon som förmedlade trygghet?
– Ja, jag kände en oerhörd trygghet och ett lugn. Det var en slags gudsgestalt.
Vad har det här betytt för dig?
– Jag är inte så rädd för döden längre. Snarare kan jag vara rädd för hur det ska gå till. Men det här var väldigt ombonat och vackert.
Är det din version av himlen?
– Jag skulle snarare säga att det är min version av döden. Det här var som ett bergrum i en källarlokal och jag tänker mig inte att de har någon källarlokal i himlen.
Hur lever du i dag?
– Jag fick ju en stroke senare också. Och sedan dess har jag haft sämre syn. Det finns en skogspromenad som jag gått tusentals gånger. Men det har hänt sista tiden att jag gått vilse och fått ringa min son som fått komma ut och leta reda på mig.
Du har varit Sveriges populäraste sportjournalist, har fått stora journalistpriset och massa andra utmärkelser. Hur påverkas självbilden och identiteten av att plötsligt gå vilse i sin egen skog?
– Jag har en hustru som är väldigt bra. Hon är gammal gymnastikdirektör och inte särskilt mjäkig. Familjen hjälper mig mycket. Jag kan nästan inte tänka mig hur det hade varit om det här hade hänt mig som ungkarl. Hur hade jag fått mat för dagen? Jag hade fått läggas in på något hem.
Har du något tips för att låta tacksamheten övervinna det här tråkiga som händer i livet?
– Jag är av födsel och ohejdad vana väldigt optimistisk. Jag förväntar mig på något lustigt sätt att det ska gå bra. Min mentor Lars-Gunnar Björklund kallade mig tidigt för Alexander Lukas, för att jag alltid hade sådan tur.
Det är ju någon slags gudsupplevelse du beskriver efter hjärtinfarkten, kallar du dig kristen?
– Nej.
Varför inte?
– Det vore väldigt konstigt om det fanns en Gud, men jag hoppas att det gör det.
Räcker det inte att hoppas?
– Jag har ju någon sorts vag tro eftersom jag vänder huvudet upp mot himlen och säger tack så mycket. Det är svårt att tro att det här skulle skett av en slump. Så någon slags tro är det ju.
Hur har du det med Gud i dag?
– Bra fråga! Jag vet inte, men jag hoppas att han finns. Men innerst inne tror jag nog mer på Darwin. Men jag kommer nog inte att veta säkert förrän på andra sidan.
Vad vill du göra mer i livet?
– Ja, jag vill vara kvar och jag vill fortfarande vara behövd. Hellre lämnar efter mig lyckliga barn än att bli kultförklarad som den som gjort alla de här idrottsreferaten.
