Han har förändrat Colombias fängelser. Predikat för knarkkungar och bett med massmördare till frälsning. Han har hotats av Farc-gerillan och tvingats i exil. Jag vet inte vad jag väntade mig, men åtminstone något annorlunda än den man som kliver in på Dagens redaktion. Oscar Osorio, inte mer än 150 cm lång, med vita, plisserade finbyxor och en pigg, nyfiken blick.
– Jag växte upp i en familj med 20 barn. Min mamma var jämt gravid. Hela familjen levde i ett och samma rum, på jordgolv. Vi sov på kartonger och fick bara äta en gång om dagen. Vi hade ingen toalett, inget rinnande vatten, ingen elektricitet. Jag gick aldrig i skolan, berättar han när vi slår oss ner.
Oscar Osorio växte upp i slumkvarteren i Medellín, Colombias näst största stad. Där gick våldet i arv och fattigdomen var utbredd.
– Jag frågade ofta: Varför har jag blivit född just här? Varför måste jag leva så här? Varför måste jag höra min mamma gråta och lida varje dag?
Så snart Oscar Osorio fyllt 13 år flydde han hemifrån. Han drev runt på gatorna i sju år, bodde under en bro, åt mat från restaurangernas sopor. Och tog sin tillflykt till drogerna. De fick honom att för en stund glömma kylan om natten, råttorna som omgav honom och den både fysiska och existentiella hemlösheten. Varje dag fick Oscar och de andra ungdomarna under bron besök av en pastor.
– Han kom med bröd och bibel, predikade och gav oss mat. Men vi var drogade och skrattade bara åt honom, tyckte att han var en knäppgök. När han grät över oss var vi oförstående: Varför gråter han?
Men när drogerna gick ur kroppen kom sorgen över Oscar. Och en dag hittade pastorn honom gråtandes. Nu gråter 63-åringen framför mig. Han vill berätta vad pastorn sa, men får knappt fram orden. Efter en stund säger han:
– Han sa att Jesus älskar mig. Han sa att Jesus kunde förändra mitt liv.
Där och då svarade den unga Oscar att han inte trodde på någon Gud, att allt var lögn. Om det funnits en Gud hade inte Oscar behövt lida så mycket som han gjort.
Pastorn insisterade på att Gud är god och övertygade Oscar att följa med till kyrkan. En evangelikal kyrka, olik de katolska kyrkor Oscar kände till. Han satte sig längst bak i kyrkolokalen, rädd att någon skulle känna hur illa han luktade.
– Jag hade inte tvättat mig på flera veckor. Mina kläder var smutsiga. Hela jag stank. Men människor kom fram och kramade mig. Det var en typ av kram jag aldrig fått vare sig av min mamma eller av min pappa.
Efter predikan satt Oscar Osorio förstummad: Pastorn pratade ju precis om hans liv. Och när frälsningsinbjudan kom, lyfte Oscar sin hand och gick fram till förbön.
– All smärta, allt mörker jag hade i min själ bara försvann. Plötsligt kände jag en glädje. Var kom den ifrån?
Den starka upplevelsen i kyrkan fick Oscar att omvärdera sitt liv. Han ville inte tillbaka till livet under bron. Han ville hem.
Oscar började arbeta i byggbranschen, gick regelbundet i kyrkan och bad sina föräldrar om förlåtelse för att han rymt. Livet ordnade upp sig. Han fick en flickvän som lärde honom att läsa.
– Det första bibelordet jag läste kom från 2 Korinthierbrevet 5:17 där det står ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Kan du tänka dig? Det var precis så jag kände, säger Oscar och ler.
Som en del av det nya ville Oscar bli ett vittne för sin familj. En efter en tog emot Jesus, tio bröder och båda föräldrarna. Ryktet spred sig i hela området, minns Oscar.
Men nu är det många år sedan Oscar senast träffade sin familj. Sedan tjugo år tillbaka bor han ofrivilligt i Oklahoma City i USA, utan möjlighet att besöka Colombia. Strax efter att hans familj blev frälst inledde han sitt livs uppdrag: att predika på fängelserna. Det skulle kosta honom hans hemland och hans familj. Men han skulle också vinna något helt annat.
– Första gången jag kom till fängelset Bellavista i Medellín, kanske ett av världens farligaste, fick jag veta från vakten att de skulle döda mig bara jag gick in, men jag berättade min historia och sa: Jesus förändrade mitt liv, han kan förändra fängelset här.
Uppfylld av sin egen frälsningsupplevelse ville Oscar dela med sig av hur Gud kan ta en människa från djupaste mörker till ljus. Då spelade det mindre roll att det fanns 80 000 fångar på fängelset, de flesta tungt kriminella, bland dem den ökände knarkkungen Pablo Escobar, och att det inte var ovanligt att fångarna hade ihjäl varandra.
Var du inte rädd?
– Nej.
[ Vad händer när fångar i Colombia möter Gud? ]
Oscar Osorio fick passerkort och tillåtelse att predika. Han ställde sig på innergården och började prata. Då fyllde fångarna plastpåsar med urin och kastade över honom.
– Där stod jag med kiss rinnande över ansiktet. Min bibel blev fuktig, kläderna luktade urin. Nästa dag tog jag med en extraskjorta.
I två månader fortsatte förnedringen. Men Oscar Osorio lät sig inte stoppas.
– Vet du vilka som omvände sig först? frågar han pillimariskt.
De som kastade urin?
– Ja
För de hade lyssnat?
– Exakt! Ja! säger Oscar, skrattar och slår sig för knäna som att han lyckats med ett bus.
När de första fångarna omvänt sig följde fler. Till slut fick Oscar Osorio en egen lokal och kunde ha samlingar flera gånger om dagen, ofta med flera hundra besökare. Men han var ensam i sin mission. Endast en 80-årig dam vågade följa med. Hon bad och Oscar predikade. Och kanske var det inte så konstigt att fler inte vågade sig innanför fängelsemurarna.
– Ibland kunde jag hitta en kropp utan huvud och tänka: Jag predikade ju för honom i går.
[ Börje Erdtman förankrar hjälparbetet i tron ]
Oscar flyttar sig längre och längre fram på stolen i sin iver att berätta. Rösten är lugn, men engagemanget går inte att ta miste på. Han gestikulerar. Själv sitter jag häpen och jag märker att jag upprepar samma fråga.
Var du aldrig rädd?
– Jesu kärlek finns i mig, därför stod jag ut. Jag är inte rädd för det som kan döda kroppen, utan det som kan döda själen, säger Oscar syftande på bibelordet.
Oscar Osorio sträcker sig efter en laminerad tidningsartikel från El Colombiano från 1991. Rubriken är "Bellavista, sin homicidios" (Bellavista, utan mord) som rapporterar att myndigheterna är förundrade över den förvandling som skett i fängelset. Det senaste året har det inte skett några mord på fängelset. I artikeln pekas "den outtröttlige" Oscar Osorio ut som orsaken.
– Människor fick sina liv förvandlade av Gud. Vi startade en radiokanal och människor som var inlåsta på livstid predikade genom radion om hur de nu kände sig fria.
En annan outtröttlig kämpe, svenske Börje Erdtman som startat biståndsorganisationen Ankarstiftelsen, fick höra om Oscar Osorio och de gjorde gemensam sak. Sedan 1993 stödjer Ankarstiftelsen fängelsemissionen som Oscar Osorio startade. I dag heter den Confraternidad Carcelaria de Colombia och är verksam i 80 fängelser. De uppger själva att de möter 40 000–50 000 fångar varje år. Många av dessa fångar hittar en tro på Jesus och lämnar sitt kriminella liv bakom sig.
I dag är Oscar Osorio inte kvar i just det arbetet. Som fängelsepredikant i Bellavista fick han ta emot upprepade dödshot, men det var när han fick ett brev från Farc-gerillan som hotade att kidnappa hans dotter som han bestämde sig för att fly. Han grät när han satt på planet från Colombia till USA där han fick asyl. Nu jobbar han i byggbranschen, men hjärtat bultar för missionen och för pengarna han tjänar åker han till Mexico för att predika i fängelserna.
I Colombia fortsätter arbetet utan honom.
– Jag känner mig lycklig. Jag behövs inte, det finns andra som tagit vid. Och det var aldrig mitt verk – det har alltid varit Guds verk.
– Allt jag har gjort, har jag gjort utifrån tacksamheten att Jesus räddade mig. Egentligen är jag inte rätt person för att göra allt jag gjort. Gud kunde ha valt någon med mer utbildning eller någon som inte bär på så mycket smärta. Men Gud kallade mig. Och jag var beredd att gå.
