Lisa Fredlund: Vem väntar på vem?

Kyrkogårdarna är fulla av ljus, ljus och fotsteg på stigar där man inte bara springer förbi. Jag sitter i bussen på väg från någonting till något annat och stannar upp en minut i tanken.

Minnen av dem som inte längre är, drar förbi. Men också väntan på det som skall komma? Rörelsen mellan dået och nuet, tiden är märklig. Så nära mellan det som varit och det som kommer. Mellan det vi lämnat och det vi väntar på.

Det var först när en nära familjemedlem dog för ett antal år sedan som jag förstod vidden av längtan efter himmelen.

Vidden av längtan efter ett återseende. Att orden ”vi ses igen” verkligen betyder något. Att de bär en tröst, en visshet som gränsar till en aning om nånting mer. Bortom här och nu.

Söndagens texter pekar bortom nuet. De pekar mot ett möte, ett möte med tidens slut, ett möte med Honom ansikte mot ansikte. Vi väntar.

Vi väntar på att ta emot Honom, räddningen. Och han väntar på att ta emot oss. Vem väntar på vem?

Det var först när en nära familjemedlem dog för ett antal år sedan som jag förstod vidden av längtan efter himmelen.

—   Lisa Fredlund

När jag sitter hos en av våra äldsta medlemmar som är på väg att lämna jordelivet utbrister personen "Å, vad fantastiskt nu vill jag bara hem till Jesus. Tänk att få komma till Jesus!". Ansikte mot ansikte. Långt borta är domen som någonting skrämmande, i tonfallet finns ingen vaksamhet. Bara häpen förundran och väntan. Vem väntar på vem? Hon ligger där helt viss om sin segerkrans.

Uppenbarelsebokens text talar om att hålla hårt i segerkransen, att uthålligt hålla fast till slutet. Och helt klart rymmer det där mötet, ansikte mot ansikte en prövning av livet. En prövning av stigarna, valen, orden, gärningarna.

Men vem väntar på vem?

Profeten Sefanja utbrister i sin hälsning. "Den dagen skall du slippa skammen för alla synder du begått mot mig. Då skall jag befria dig."

Du skall slippa det du burit, oavsett. Vidare i texten: ”Hjorden skall beta och vila tryggt utan att skrämmas av någon.”

Herren väntar på att få ge frihet.

Jag åker tåg på väg från någonting till något. Bredvid på sätet har jag min hund Kapten. Han sover på rygg på min jacka, helt ogenerat med benen rakt upp i luften utan att skyla sig det minsta. Han är helt avslappnad där han vilar. Konduktören tittar på biljetten, tittar på hunden och säger ”så där avslappnad skulle det vara skönt att vara någon gång.”

”Hjorden skall beta och vila tryggt utan att skrämmas av någon”.

Psalmistens ord, du känner mig innan och utan. Du vet allt om mig.

Vem väntar på vem?

Söndagens bibeltexter

Söndagen före domssöndagen

Vaksamhet och väntan

Gamla testamentet: Sefanja 3:8–13

Vänta därför, säger Her­ren, tills jag träder fram och vitt­nar mot dem. Jag har be­slu­tat att kal­la sam­man folk och ri­ken för att tömma min vre­de över dem, all min glödan­de harm. Ty he­la jor­den skall förtäras av min li­del­ses eld. Då skall jag förvand­la fol­ken, så att de al­la ta­lar med re­na läppar, åkal­lar Her­rens namn och tjänar ho­nom skuld­ra vid skuld­ra. Från and­ra si­dan flo­der­na i Kush skall man frambära of­fer till mig. Den da­gen skall du slip­pa skam men för al­la syn­der du begått mot mig. Då skall jag be­fria dig från de stol­ta och högmo­di­ga. Du skall in­te läng­re förhäva dig här på mitt he­li­ga berg. Jag skall lämna kvar hos dig en arm och ödmjuk ska­ra. Her­rens namn skall bli de­ras till­flykt. De som då är kvar av Is­rael skall ald­rig göra orätt och ald­rig ut­ta­la en lögn, fals­ka ord skall ald­rig kom­ma ur de­ras mun.Den hjor­den skall be­ta och vi­la tryggt ut­an att skrämmas av någon.

Episteltext: Uppenbarelseboken 3:10–13

Du har be­va­rat or­det om min uthållig­het, och därför skall jag be­va­ra dig från prövning­ens stund, som skall kom­ma över he­la värl­den för att pröva jor­dens invåna­re. Jag kom­mer snart. Håll fast det du har, så att ing­en tar ifrån dig se­gerkran­sen. Den som seg­rar skall jag göra till en pe­la­re i min Guds tem­pel, och han skall ald­rig mer lämna det. På ho­nom skall jag skri­va min Guds namn och nam­net på Guds stad, det nya Je­ru­sa­lem som kom­mer ner ur him­len, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad An­den säger till försam­ling­ar­na!

Evangelietext: Matteusevangeliet 25:1–13

Då blir det med him­mel­ri­ket som när tio unga flic­kor gick ut med si­na fack­lor för att möta brud­gum­men. Fem av dem var oförståndi­ga och fem var klo­ka. De oförståndi­ga ha­de ta­git med sig fack­lor­na men in­te någon ol­ja till dem. De klo­ka ha­de med sig både ol­jekru­kor och fack­lor. När brud­gum­men dröjde blev al­la dåsi­ga och föll i sömn. Vid mid­natt hördes ett rop: ’Brud­gum­men är här, kom ut och möt ho­nom!’ Då vak­na­de al­la flic­kor­na och gjor­de i ord­ning si­na fack­lor. De oförståndi­ga sa­de till de klo­ka: ’Ge oss av er ol­ja, våra fack­lor slock­nar.’ De klo­ka sva­ra­de: ’Den kan ald­rig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer ol­ja.’ Men me­dan de var bor­ta och köpte kom brud­gum­men. De som stod färdi­ga följ­de med ho­nom in till bröllops­fes­ten, och por­ten stäng­des. Ef­ter en stund kom de and­ra flic­kor­na och ro­pa­de: ’Her­re, her­re, öpp­na för oss!’ Men han sva­ra­de: ’San­ner­li­gen, jag känner er in­te.’ Håll er därför vak­na. Ni vet in­te när da­gen och tim­men är in­ne.

Psaltaren: Psalm 139:1–18

För körle­da­ren. Av Da­vid, en psalm. Her­re, du rann­sa­kar mig och känner mig. Om jag står el­ler sit­ter vet du det, fast du är långt bor­ta vet du vad jag tänker. Om jag går el­ler lig­ger ser du det, du är förtro­gen med allt jag gör. In­nan or­det är på min tunga vet du, Her­re, allt jag vill säga. Du om­ger mig på al­la si­dor, jag är helt i din hand. Den kun­ska­pen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skul­le jag kom­ma un­dan din närhet? Vart skul­le jag fly för din blick? Sti­ger jag upp till him­len, finns du där, lägger jag mig i döds­ri­ket, är du också där. Tog jag mor­gon­rod­na­dens ving­ar, gick jag till vi­la yt­terst i ha­vet, skul­le du nå mig även där och gri­pa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, lju­set om­kring mig bli natt, så är in­te mörk­ret mörkt för dig, nat­ten är ljus som da­gen, själva mörk­ret är ljus. Du ska­pa­de mi­na inälvor, du vävde mig i mo­der­li­vet. Jag tac­kar dig för di­na mäkti­ga un­der, förun­der­ligt är allt du gör. Du kände mig allti­ge­nom, min kropp var in­te förbor­gad för dig, när jag for­ma­des i det fördol­da, när jag fläta­des sam­man i jor­dens djup. Du såg mig in­nan jag föddes, i din bok var de re­dan skriv­na, de da­gar som ha­de for­mats in­nan någon av dem ha­de grytt. Di­na tan­kar, o Gud, är för höga för mig, väldig är de­ras mång­fald. Vill jag räkna dem är de fle­ra än sand­kor­nen, når jag till slu­tet är jag ännu hos dig.