Joanna Eliasson har precis landat i Sverige. Hon kommer från slummen i Ugandas huvudstad Kampala. Snyggt och propert klädd smälter hon helt in bland människorna på affärsgatorna i Göteborg, men på insidan känner hon sig som en främling.
– I dag får jag den stora kulturchocken när jag kommer tillbaka till Sverige. Vi har så mycket och även om det finns problem här också är det en helt annan nöd i Uganda, säger hon.
Mitt i livet tog Joanna ett radikalt steg som förändrade hennes tillvaro helt. Fram tills dess hade hon arbetat med inredning i ett eget företag, en uppgift som hon älskade. På sin fritid var hon engagerad i att hjälpa barn och ungdomar.
– Någonstans djupt inom mig har det alltid funnits en känsla för gatubarn i fattiga länder, varje gång jag läst om dem har det rört vid mitt hjärta, säger hon.
När hon var 40 år tog hon en paus från sitt företag och gjorde en jordenruntresa. I Brasilien arbetade hon som volontär på ett barnhem, och när hon såg behoven hos de föräldralösa barnen upplevde hon det som en bekräftelse på sitt kall.
– Men jag ville helst till ett engelsktalande land.
Hemma i Sverige bad hon Gud om ledning och fick ett tilltal om att åka till Uganda. Joanna sökte sig som volontär till ett barnhem i huvudstaden Kampala.
Även om hon sett nöd i Brasilien blev det en chock att möta verkligheten i ett av Afrikas fattigaste områden, där barn utsätts för fruktansvärda grymheter. Joanna fick träffa nyfödda barn som mammor i desperation försökt att spola ner i toaletten.
– Några barn hade överlevt rituella offer, men var svårt skadade. Ibland offrar föräldrar barn för att deras andra barn ska få bättre hälsa, säger hon.
Men allt var inte mörker. Hon fick också se hur barn som växt upp under de svåraste förhållanden kunde bli hela människor.
– Det är så otroligt många av dessa barn som aldrig känt sig älskade. Det gjorde så ont i mig. Kunde jag bara åka tillbaka till Sverige och arbeta med något så ytligt som inredning efter detta?
De första månaderna arbetade hon på ett barnhem där barnen utsattes barnen för sexuella övergrepp och misshandel. Hon polisanmälde föreståndaren, som i dag sitter i fängelse. Denna upplevelse tillsammans med insikten om att många barnhem och andra institutioner inte fungerar som de borde, gjorde att hon ville söka andra vägar.
Hon började att ensam gå ut i Kampalas värsta slum, där hemlösa barn och ungdomar försöker att överleva för dagen. De utsatta barnen stjäl mat och sniffar för att döva smärtorna. Många prostituerar sig för att tjäna lite pengar.
– De behandlas värre än djur. Polisen slår dem, andra vuxna slår dem. Människor varnade mig för att gå dit, men jag kände att det var Guds kallelse att göra det, och jag har aldrig varit rädd, säger hon.
I början kunde hon ge dem kläder och lite mat.
– Det kanske låter konstigt, men det är ofta inte att få mat som betyder mest för dem. Det är att få höra att de är älskade, för det har kanske de aldrig någonsin fått höra, säger hon.
För att kunna hjälpa dessa gatubarn startade hon organisationen ”Steps forward for a better future”, och genom gåvogivare i Sverige har hon kunnat hjälpa många till ett bättre liv. I sitt arbete betonar hon vikten av skolgång.
– Den lyckan du ser i ett barns ögon när du säger att han eller hon ska få börja skolan, den lyckan är nästan obeskrivlig, säger hon.
Steps arbetar också med att återförena gatubarn med sina föräldrar.
– Att se en mamma möta sitt barn igen, det är sådana möten som förändrat mig för alltid, säger hon.
Men att gå från gatan till en familj, med skolgång och ansvar, är en stor förändring som många barn inte klarar av. Steps bygger nu upp ett rehabiliteringscenter i Kampala som ska förbereda barnen för ett normalt liv.
– Du kan inte bara ta hand om utsidan, det är många sår inuti som måste bli läkta och det tar tid. Syftet med hemmet är att de ska känna att Gud älskar dem, att det finns en plan för deras liv och att de är värda mer än att bara leva på gatan, säger hon.
I dag bor Joanna tio månader om året i Uganda, där hon lever materiellt enkelt. Här i Sverige uppskattar hon att kunna duscha med varmvatten, men det är tydligt att hon inte längtar tillbaka hit. Hjärtat är kvar bland barnen i slummen.
– Jesus säger att vi ska visa kärlek till föräldralösa och änkor. Att göra det och känna att man gör skillnad, det ger så mycket motivation att fortsätta.
Omröstningen är nu avslutad. Läs alla intervjuerna:
Årets förebild, kandidat 1: Marie Arnfjell ger utsatta kvinnor mod, hopp och tro
Årets förebild, kandidat 2: Johannes Widlund vill inspirera till en mer hållbar livsstil
Årets förebild, kandidat 3: Mitt i livet kände Joanna kallet till Uganda
Årets förebild, kandidat 4: Amir Heidari ger flyktingar hopp och ny tro på framtiden
