Jesus utmanade sina samtida kanske särskilt på det sättet att Han, som i evangelietexten i dag, påstår att de judiska högtiderna egentligen handlar om Honom. Det är klart att folk blev provocerade. De började väga för och emot. Många kunde inte låta bli att erkänna att Han talade med en pondus de sällan hört. Å andra sidan verkade Han höra hemma i Galiléen och det var inte ett landskap man förknippade med Guds profeter. Rådsmedlemmen Nikodemos, som vi känner från hans nattliga samtal med Jesus i Joh 3, blir här en brobryggare mellan skeptikerna och de nyfikna: borde vi inte i alla fall lyssna på vad Han säger och se hur det hänger ihop med hur Han lever?
Det är en god regel, också för oss i dag. Vilka röster dras vi till? Finns det hos dem vi ser som auktoriteter en överensstämmelse mellan vad de säger och det liv de lever? Den frågan borde inte bara gälla den "andliga sfären" utan alla vi lyssnar till, från våra lärare och chefer till juryn i Talang. Är de värda vår lojalitet? Förmedlar de ett levande ord eller är de en sorts fyrverkeri som vi låter oss hänföras av, men som strax dör bort och lämnar kvar endast ett dimmigt os?
Sedan måste vi förstås räkna med att ingen auktoritet här i världen, oavsett hur god och from, har den sortens totala överensstämmelse mellan tal och handling som Jesus har. Men riktningen säger mycket, det håll han eller hon verkar sträva efter. Eller, som det formuleras i Bergspredikan: där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:21)
Fariséerna i Joh 7 verkar tro att det beror på hur upplyst man är. Ju frommare och mer utbildad – desto större sannolikhet att personen ifråga skulle ha god urskillningsförmåga. Men folket, de obildade skarorna, deras omdöme kunde man inte lita på.
Det där skulle Paulus, ex-farisén, komma att vederlägga, med emfas. Själv en bildad man hyste han inga illusioner om att det var på den nivån frälsningen fanns att finna. Tvärtom instämde han i profeten Joels ord: Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. (Rom 10:13) Så enkelt – och så svårt – var det och är det.
Paulus diskuterar i episteltexten både hur viktigt det är att ha sitt hjärta på rätta stället, att lyssna till rätt röst, och hur viktigt det är att Gud kallar sådana som kan berätta vad evangeliet går ut på. Men, säger han utan omsvep, att några talar Sanningen är ingen garanti för att de ska bli trodda, att folk ska lyssna.
Reformationssöndagen är ägnad Det levande Ordet, Guds eget Ord. Vi ska akta oss noga för dem som, till synes generöst, säger att Bibeln "innehåller" Guds Ord. De vill genom sitt ordval gardera sig mot allsköns bibliska stötestenar. Men om vi läser Ps 119, dagens gammaltestamentliga text, får vi oss där till livs en helt annan stämning, helt opåverkad av modern bibelkritik.
Psalmisten gör inga anspråk på att förstå allt eller gilla allt men han längtar efter mer av Guds Ord i sitt liv. Han anar att där finns något på vilket han kan bygga inte bara sin tro utan hela sitt liv. I Ordet möter han Herren själv och Herrens kärlek till honom, den enskilde. Ja, han möter själva glädjen: Jag lyssnar begärligt, med öppen mun, ty jag längtar efter dina bud. (119:131) I Ordet möter han Frälsaren själv. Inte i något slags abstrakt bemärkelse, att han förstår vem Messias är, rent teologiskt. Nej, i Ordet kommer Frälsaren och kastar ljus över hela hans, psalmistens, liv. Han förstår att till Frälsaren kan han komma med allt, sin längtan, sitt begär, sin oro över fienderna, nöden för en bortvänd värld. Hans attityd visar vad ett Ord kan åstadkomma, när det är Levande.
