Medlidande får Guds kärlek att växa

"Störst av allt" är den första svenskproducerade originalserien för Netflix och den toppar listan över de mest sedda icke-engelskspråkiga serier. Det är ett svenskt drama baserat på Malin Persson Giolitos rättegångsthriller om Maja Norberg som blir gripen och misstänkt för mord i skolskjutningen på sin gymnasieskola. Vi får följa Majas rättsprocess där hon erkänner skjutningarna i ett tidigt skede, men nekar till brott. Handlingen kretsar kring frågan varför snarare än om hon har skjutit. Attityden mot Maja förändras hos mig som tittare från att ha varit dömande till att bli förbarmande och medlidande med henne.

Söndagens evangelietext om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet 8:1–11 har ett liknande budskap om att inte döma andra. När fariséerna och de skriftlärda ställer kvinnan att dömas inför Jesus svarar han i de berömda verserna 7–11: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen". Jesus såg sedan upp och sade till kvinnan: "Vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig, Gå nu, och synda inte mer".

Människan har i alla tider varit snabb till att döma, men när vi ändrar vår attityd från dömande till medlidande inbjuder vi Guds kärlek till att fortsätta växa mitt ibland oss. Dessa två berättelser bär budskapet om att inte döma. Serien "Störst av allt" berör tittare över hela vårt land och påminner oss om att ingen människa är perfekt. Men Bibelns budskap går så mycket djupare än så och talar om att störst av allt är kärleken, Gud själv som förlåter oss våra skulder. Jesus säger "Inte heller jag dömer dig". Dock bär alltför många människor på en skuld över de snedsteg de tagit i livet, helt ovetandes om Guds förbarmande kärlek och nåd över dem.

Jag möter ofta människor som längtar efter att få uppleva ett möte med Jesus, men steget är alldeles för stort då det ibland finns fördomar om att kyrkan är dömande. När jag åker på predikoresor runt om i landet möts jag dock ständigt av välkomnande och öppna kyrkor med troende som ber och längtar efter att fler ska få sina liv förvandlade av Jesus.

Om vi som kristna skulle våga ta ytterligare steg ut och berätta för vänner, grannar och kollegor om våra fel och brister och hur Jesus har förlåtit oss för våra synder, kommer vittnesbördet om Jesus ge människor tro, hopp och kärlek genom den helige Andens kraft. För störst av allt är kärleken.

Söndagens bibeltexter

Gamla testamentet: Sakarja 7:8–10

Åter kom Her­rens ord till Sa­kar­ja: Så har Her­ren Se­ba­ot sagt: ”Fäll rättfärdi­ga do­mar och vi­sa varand­ra kärlek och barmhärtig­het! Förtryck in­te änkan och den fa­derlöse, in­vand­ra­ren och den fat­ti­ge. Tänk in­te ut on­da pla­ner mot varand­ra.”

Episteltext: Romarbrevet 14:11–14

Ty det är skri­vet: Så sant jag le­ver, säger Her­ren, för mig skall al­la knän böjas, och alla tung­or skall pri­sa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räken­skap inför Gud. Låt oss därför in­te läng­re döma varand­ra. I stället skall ni se till att ni in­te kommer någon bro­der att sna­va el­ler fal­la. I min tro på her­ren Je­sus vet jag fullt och fast att ingen­ting är orent i sig självt, men den som be­trak­tar det som orent, för honom är det orent.

Evangelietext: Johannes 8:1–11

Men Je­sus gick till Oliv­ber­get. Ti­digt på mor­go­nen var han till­ba­ka i temp­let. Allt fol­ket sam­la­des kring ho­nom, och han sat­te sig ner och un­der­vi­sa­de. De skriftlärda och fa­ri­séer­na kom då dit med en kvin­na som ha­de er­tap­pats med äkten­skaps­brott. De ställ­de hen­ne framför ho­nom och sa­de: ”Mästa­re, den här kvin­nan togs på bar gärning när hon be­gick äkten­skaps­brott. I la­gen före­skri­ver Mo­se att såda­na kvinnor skall ste­nas. Vad säger du?” Det­ta sa­de de för att sätta ho­nom på prov och få något att an­kla­ga ho­nom för. Men Je­sus böjde sig ner och ri­ta­de på mar­ken med fing­ret. När de en­vi­sa­des med sin fråga såg han upp och sa­de: ”Den av er som är fri från synd skall kas­ta förs­ta ste­nen på hen­ne.” Och han böjde sig ner igen och ri­ta­de på mar­ken. När de hörde hans svar gick de däri­från en ef­ter en, de älds­te först, och han blev en­sam kvar med kvin­nan framför sig. Je­sus såg upp och sa­de till hen­ne: ”Kvin­na, vart tog de vägen? Var det ing­en som dömde dig?” Hon sva­ra­de: ”Nej, herre.” Je­sus sa­de: ”In­te hel­ler jag dömer dig. Gå nu, och syn­da in­te mer.”

Psaltaren: Psalm 62:2–9

Ba­ra hos Gud fin­ner jag ro, från ho­nom kom­mer min rädd­ning. Han är klip­pan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Hur länge skall ni ansätta mig, samfällt storma an som mot en lu­tan­de vägg, en fallfärdig mur? De har enats om att störta ner mig. De äls­kar svek, med mun­nen välsig­nar de, men i sitt hjärta förban­nar de. Bara hos Gud fin­ner jag ro, från ho­nom kom­mer mitt hopp. Han är klip­pan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Från Gud kom­mer min hjälp och min ära, Gud är min till­flykt, min star­ka klip­pa. Sätt all­tid din lit till ho­nom, du folk, öpp­na ditt hjärta inför ho­nom. Gud är vår till­flykt.