Det var fredag kväll när ett meddelande kom till Dagens redaktion. “Hej! Nu har jag lämnat min mellandotter på tåget till den kristna lovsångskonferensen Ära. En sak tynger mig. Min dotter var såå stressad över sin garderob som hon inte tyckte var tillräckligt uppdaterad. Hon säger att man måste vara på topp i sådana här frikyrkosammanhang. Som mamma tänker jag att så här ska det väl inte behöva vara?. Det här borde vi prata om!”.
Meddelandet kom från Susanne Flensted-Walej. Mamma till döttrarna Mika 14 år, Elina 18 år och Emmy 23 år gammal. En eftermiddag i oktober, drygt en månad efter att den kristna ungdomskonferensen avslutats och Susannes döttrar kommit hem igen träffar vi mamma Susanne och de två äldsta döttrarna Elina och Emmy för ett samtal om kyrka, kläder och längtan efter platser där insidan är viktigare än utsidan.
Jag känner mer klädhets när jag ska åka på kristna ungdomsläger och konferenser än i skolan. Det är så mycket att tänka på. Man ska se både lite festivalaktig och vuxen ut.
Elina menar att stressen hon kände inför att åka på ÄRA inte var någon engångsföreteelse.
– Jag känner mer klädhets när jag ska åka på kristna ungdomsläger och konferenser än vad jag känner i skolan. Det är så mycket att tänka på. Man ska se både lite festivalaktig och vuxen ut. Och trender hinner inte nästan inte komma förrän de är ute. Det är helt sjukt hur mycket energi det tog mig att packa.
Storasyster Emmy känner igen sig. För henne, som är några år äldre har stressen kring kläder lagt sig lite. Men hon minns hur det var, och hon märker hur de yngre systrarna påverkas, precis som hon gjorde.
– Det blir så spänt när man ska åka på en sådan där konferens och möta kristna ungdomar från andra städer och andra kyrkor. Man ses bara under de där tre dagarna och då känner man att man måste peaka. Det där bidrog till att jag blev osäker. Man gick liksom runt och undrade hur man såg ut och hur folk uppfattade en hela tiden.
Jag hade under min tonårstid svårt för att acceptera mig själv och kanske är det därför jag blir så ledsen över att det fortfarande verkar vara så här.
Mamma Susanne blev kristen i tonåren och kom med i en pingstkyrka då. Hon minns att fokuset på utseendet var stort bland frikyrkoungdomar även på den tiden:
– För mig var hänget framför spegeln på ungdomskvällarna i kyrkan jättejobbigt. Jag hade under min tonårstid svårt för att acceptera mig själv och kanske är det därför jag blir så ledsen över att det fortfarande verkar vara så här.
Elina menar att klädkoderna under vissa kristna ungdomskonferenser är så tydliga att man delvis kan se på folk varifrån de kom:
– De som kommer från Småland har lite hipsterstilen. Med tygväskor och så. Örebroarna är de allra mest modemedvetna och vi från Stockholm är kanske lite mer blandade. Men just nu är det mycket hoodies och utsvängda, korta jeans.
Tjejerna skrattar lite för det här sägs med en glimt i ögat, men sedan blir de allvarliga igen.
Det jag skulle vilja är att kyrkan blir en plats där alla har samma status. Så är det inte nu
– Det jag skulle vilja är att kyrkan blir en plats där alla har samma status. Så är det inte nu. Och kläderna är en del av det. Det här är liksom elefanten i rummet som någon måste våga prata om. Det ska inte vara så i kyrkan, att någon är coolare än någon annan, säger Emmy.
Elina nickar instämmande:
– Jag tycker kläder är kul och jag älskar mode. Men jag vill inte att det ska kännas som ett krav. Jag skulle önska att jag kunde åka på ett kristet ungdomsläger och bara fokusera på själva upplevelsen. Som på Ära till exempel. Där hade jag velat fokusera mer på lovsången.
Emmy och Elina tror att hetsen att ha de perfekta kläderna är större bland tjejer än bland killar.
– Även om det blivit värre för killarna också, så kommer de lättare undan genom att bara ha en skön personlighet.
De är också eniga om att stressen oftast blir större på kristna läger och konferenser än på hemmaplan. I den kyrka de själva går till varje vecka känner de att de kan komma som de är. Det är skönt. Ändå menar det att frågan är så pass stor och påverkar så många ungdomar negativt, att man behöver lyfta detta nu. Innan det blir ännu värre, Emmy, Elina och Susanne är överens om att utseende och klädhetsen kryper nedåt i åldrarna.
– Häromdagen tittade jag på en bild på Emmy från när hon var 14. Det är nästan tio år sen. Hon ser ut som ett barn. Helt obrydd. Så är det inte för min yngsta dotter som är 14 i dag, säger Susanne.
– Jag tror att sociala medier bidrar till det, säger Elina. Man ser hur alla andra ser ut och det blir en konstant press. Det följer med in i kyrkan.
Mamma Susanne är ändå hoppfull:
– Att ni vågar prata om det här är en början. Det är så mycket bättre än att inte kunna prata om det! Jag önskar så att frikyrkan får bli en fristad där ungdomar får vara sig själva. Om inte i kyrkan, var ska de då få vara det?
Läs mer Studentpastorn AnnaCarin Abrahamsson: Mode är ett slags makt
