Kanske har du besökt en gudstjänst under julhelgerna. Det kanske du inte brukar. Men något drar i dig varje julhelg. Som en tyst längtan. Eller så är du en person som alltid brukar besöka gudstjänster och lever med mentaliteten att på söndagarna ska man vara på gudstjänst så är det helt enkelt. Men kanske är det så att du kring storhelgerna får med dig dina barn eller andra nära och kära, även om det är den enda gången ni besöker en gudstjänst tillsammans så blir det av då i alla fall. Under storhelgerna möts den kyrkvane med den som kanske mest av en händelse besöker Guds hus. Det finns något oerhört vackert i det.
Vi hör tonerna, sjunger tillsammans, ser ljusen, hör texterna läsas. Vi har gemenskap tillsammans och låter oss förenas kring något som är större än oss själva.
Söndagens text talar om Guds hus. Guds hus som en plats att komma till, att besöka tillsammans "ljuvlig är din boning" ljuder psalmistens ord. Och såklart gläder vi oss över fulla kyrkor i juletid. Och när jag tittar uppåt i den stora kyrkan mitt i stan kan jag inte annat än att slås av Guds väldighet. Ljuvlig är din boning.
Men ännu mer slås jag av episteltextens ord om en enad kropp, en enad kyrka. Och att en enad gemenskap talar om vad Guds hus är på djupet. Kyrkan som ett levande tempel, människorna och gemenskaperna en boning för Gud. Paulus talar till athenarna i areopagen om att den Gud som är herre över himmel och jord inte bor i tempel byggda av människohand. Så vart bor han då?
I de minsta av gemenskaper kan det gömma sig den största av överlåtelse, uthållighet och gemenskap. Och där bor Gud.
Han bor i smågrupperna som träffas i veckorna, i familjerna som bjuder hem sin granne i vardagen. Han äter med oss kring borden på språkcaféerna. Han besöker oss, och är med och sjunger på äldreboendena. Han är en Gud som lever med oss och som tagit sin boning mitt ibland oss.
Han synliggörs, ja till och med förkroppsligas genom lokala gemenskaper. Han bor i små som stora katedraler. Men inte per automatik utan det verkar ha att göra med enheten. ”Älska varandra så skall människor förstå att jag har sänt er”, säger Jesus.
Lev i kärlek eniga i tanke och sinnelag, tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras, läser vi i söndagens text.
Fulla kyrkor under storhelgerna, vilken glädje! Men jag kan inte låta bli att tänka att det som verkligen blir viktigt i längden är antalet hjärtan fulla av medkänsla, ömhet, och kärlek. Som orkar älska uthålligt, och då oavsett om det är inom kyrkans väggar eller inte.
Hjärtan fulla av överlåtelse hos volontärer i våra språkcafeer, som vecka efter vecka uppbådar kraft att ta emot människor, som troget städar, eller kaffegrupperna som fixar fika. Den som bjuder hem en ensam granne, eller besöker en äldre vän som inte får glömmas bort, de som transporterar en vän hem från krogen.
I den minsta av rörelser kan det krävas största möjliga kärlek och i de minsta av gemenskaper kan det gömma sig den största av överlåtelse, uthållighet och gemenskap.
Och där bor Gud.
Söndagens bibeltexter
Gamla testamentet: Första Kungaboken 8:20, 27-30
Och Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn...
Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag nu uppsänder, och låt din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara. – Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!
Episteltext: Filipperbrevet 2:1-4
Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.
Evangelietext: Johannesevangeliet 2:13-22
Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.” Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig. Judarna sade då till honom: ”Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?” Jesus svarade: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Judarna sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du skall låta det uppstå igen på tre dagar!” Men det tempel han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.
Psaltaren: Psalm 84:2-5
Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.