Kvällsbönen som motsvarar svenska ”Gud som haver barnen kär” hade Tapani lärt sig som barn. Det var den som löste knuten som hade blockerat hans tal. Efter en stoke som drabbade hans talcentral i hjärnan, fick han inte ut ett enda ord. Hjärnan var i kaos.
– Jag låg på sjukhuset. Sjuksköterskan ville fråga någonting, men jag kunde inte svara. Jag försökte säga att jag hör. Det kändes som om de skrek till mig. Jag fick panik och mitt minne var en enda röra, berättar Tapani.
Som kristen ville han be, men visste inte ens hur har skulle få fram bönen. Hans huvud var i totalt kaos och paniken blev värre. Inte en enda klar tanke.
– Det enda som fungerade var tårarna. Det bara forsade fram.
– Mitt i gråten hör jag liksom någonstans långt borta någon säga till mig: ”Det är kväll min Gud…” En hel mening från kvällsbönen.
– Det var oerhört lugnande. Paniken släppte och jag förstod att jag kommer att kunna tala igen.
Bönen var som en nyckel till rummet där språket fanns.
Bokstav för bokstav kunde han bilda ord. Ett i taget. Han uttalade ordet. Sedan satte han igång med nästa ord. Och i hjärnan växte sakta fram nästa ord.
– Och när ordet var klart, kunde jag formulera det. Så småningom kunde jag bilda en sats. Men efter att jag lyckades kläcka fram en mening, var mina ansiktsmuskler helt slut, berättar Tapani och minns att han var tvungen att vänta en stund tills han kunde fortsätta med nästa mening.
Han fick tillbaka sin talförmåga på två år. Frun hjälpte honom hemma och tillsammans med logopeden lärde han sig metoder som hjälpte honom att jobba vidare.
Det var tuffa år för en man som hade jobbat hårt som vd för ett tryckeri med ett 50-tal anställda som mest. Han var van vid förhandlingar och en verbalakrobat som kunde skapa trevlig stämning med berättelser med sitt färgstarka bildspråk.
– Det var en otroligt fin upptäck när jag märkte att jag inte behövde tänka ut meningen först utan kunde tala igen med flyt. Lite svårt kan det fortfarande vara att uttala ord med många konsonanter, berättar han.
Två år efter stroken, 1995, blev han sjukpensionär. Han hade även haft hjärtproblem och att jobba heltid som företagsledare var för mycket begärt. Men han har kunnat jobba deltid tillsammans med sin dotter i en konsultfirma. Det har varit både stimulerande och gett motivation att hålla igång.
Promenaderna har varit en viktig del i rehabiliteringen. På efterkontrollen påpekade neurologen, att det här med motion måste man ta på allvar om man vill att det ska bli bra.
Ju bättre form man är fysiskt, desto bättre blir koordinationen och det kommer att påverka också talet, konstaterade neurologen.
– Börja promenera regelbundet, sa läkaren. Sedan dess har det alltid blivit många promenader – så ofta som det har varit möjligt, säger Tapani som också älskar att ta sig ut på havet med sin bår. Men det är en annan historia.
Att ta en promenad med en vän är speciellt. Det finns ju viktiga historiska möten som har skett under färdens gång. Ta till exempel vägen till Emmaus, som det berättas om i Lukasevangeliet. Det är en sträcka på 11,5 kilometer som Jesus lärjungar gick på ungefär två timmar. Detta specifiella samtal finns bevarat i Bibeln som en upplyftande konversation.
– Jag tycker att det viktigaste i gemensamma promenader är samtalen, säger Tapani Vieri, som brukar gå tillsammans med en vän.
Tapanis erfarenhet är att det blir ofta bättre samtal på språng jämfört med att sitta i soffan i vardagsrummet.
– Jag vet inte varför, men det är på något sätt lättare att vädra olika ämnen utan att det blir kraftiga ställningstaganden. Det är befriande på något sätt. Ledigt meningsutbyte.
– Det är alltid lättare att andas efter en timmes promenad även om det skulle varit jobbigt att komma igång. När man startat regelbundna promenader, vill kroppen ha sin dos igen. Det är som äta mat och dricka kaffe. Det blir en del av livet, säger Tapani.
