Observera att det här reportaget publicerades 2020.
Linköping. Martin Lönnebo är kolargossen som blev biskop. Han växte upp under knappa omständigheter men kände sig ändå aldrig fattig. Med 90-årsdagen i sikte kan han se tillbaka på en livslång prästgärning. I synnerhet har två av hans initiativ gjort bestående avtryck – Frälsarkransen och ljusbäraren.
– Vi har glömt bort hur viktigt det är med kroppen, konstaterar Martin Lönnebo.
Han rör sig lite långsammare nuförtiden. Med ålderns rätt. Promenaderna med sonen Jonas är betydligt kortare än förr. Vilopauserna fler och längre. Han uttalar orden i en ton som andas mildhet och eftertanke. Värmen som möter mig och fotografen Zandra Erikshed när Martin Lönnebo gläntar på den bastanta lägenhetsdörren är omöjlig att motstå. Hustrun Britt-Louise hälsar försynt men håller sig helst i bakgrunden.
Mot slutet av besöket, när hennes make livfullt delat sina minnen om både det ena och det andra, uttalar hon det vi just fått uppleva: Han är en man full av berättelser.
Föregående kväll har Martin Lönnebo gjort ett av sina numera sällsynta framträdande då han föreläst på biblioteket kring ämnet ”Vad läsarna läste – minnen och reflektioner kring böcker och läsande med utgångspunkt från ett bondehemman i Västerbotten”. Ingen kvällstidningspotential på den rubriken, men så är också hela Martin Lönnebos varelse så långt från kvällstidningsmentalitet man kan komma.
Som den yngste av åtta syskon växte han upp i byn Storkågeträsk i nordöstra Västerbotten. Föräldrarna var läsare som engagerade kristna ofta kallades på den tiden. Han minns hur hans mamma dagligen slukade Fjellstedts bibel och sina fem bönböcker. Och att pappa kunde alla psalmer i såväl 1695 års som 1819 års psalmbok utantill. Fadern trakterade även husets tramporgel.
– Så när jag föddes var jag redan präglad läsare. Sången och bönen och skrattet satte hela stämningen hemma, minns Martin Lönnebo.
Innan han ens såg dagens ljus hade familjen gjort en omvänd klassresa. Berättelsen säger en hel del om hur djupt den kristna tron hade präglat hemmet. Det som hände var att en anhörig till familjen hade tagit ett stort lån för att investera i träkol. Och för att få ut pengarna hade han angett Martins pappa som borgesman, fast utan att fråga. När marknaden sedan svängde och stenkol sopade ut träkol hotades mannen av fängelse när han inte kunde betala sin skuld. Då hände det ofattbara.
– Mina föräldrar menade att det är viktigare att vara barmhärtig, så de överklagade inte namnteckningen. Därför fick de lämna hemmanet de hade och så hamnade de i en liten sockenstuga ute i skogen. De blev helt enkelt utfattiga.
Martin Lönnebos föräldrar och deras fem barn klev ner åtskilliga pinnhål på samhällsstegen. Efter ett tag kunde de skaffa aningen större boende med hjälp av ett egnahemslån. Det var inga sötebrödsdagar. Några kor och en kviga. Ett tjugotal höns. Det var allt.
– Tidvis var det frågan om att få mat på bordet. Vi hade hönor och försökte sälja äggen. Ett helt ägg åt vi bara en gång per år. Men vad gott det var till påsk!
Och ändå tog familjen hand om luffare som kom. Det tog de sig råd med.
I ett tidevarv som vårt kan man dessutom tycka att under sådana omständigheter räckte det väl med fem ungar, men Martins föräldrar fick tre till.
– Mamma menade att man borde ha de barn som Gud ville att man skulle ha. Så resonerade läsarna förr i tiden.
När Martin Lönnebo var 17–18 år samlades hela syskonskaran och tog sig an uppgiften att var och en skriva ner hur de hade upplevt sin barndom.
– Det fanns bara en enda riktigt utpräglad likhet, det var förvåningen hur lyckligt det var. Det var inte en nostalgitripp, utan det var en beskrivning av värme och personlig sammanhållning och naturen och skönheten. Vi var omgivna av människor som var riktiga läsare och hämtade sin kraft i det.
Efter skolan började unge Martin att jobba i skogen, som kolargosse. Hans äldre syskon manade honom att skaffa sig en utbildning "för det här är ingen framtid". En av hans storebröder lånade honom 3 000 kronor för att betala en inträdeskurs till folkskoleseminariet, en korrespondenskurs via NKI-skolan. Martin satt i kammaren på övervåningen, studerade breven och skickade in svar på uppgifterna.
– Jag tyckte det var väldigt trevligt att lära sig saker.
Martins studieiver ledde honom till helt annan litteratur än vad läsarna vanligtvis ägnade sig åt. Vetenskapens värld kittlade hans nyfikenhet.
– Jag läste om utvecklingsläran och tyckte att det var väldigt intressant, om jordens ålder och den fantastiska utvecklingen.
En dag berättade han för sin mamma om alla fantastiska fynd rörande jordens ursprung som han hade läst om. Det föll inte i god jord. Modern blev väldigt orolig för hur det skulle gå för den yngste sonen, om han höll på att bli ateist.
– Hon ville att en predikant som hon litade på, en snäll och rar man, skulle rannsaka mig.
När predikanten mötte föräldrarna i köket hörde Martin från övervåningen genom det dåligt isolerade golvet hur mamma berättade om vilka dåraktiga idéer sonen fått genom sina studier och att hon nu ville få klarhet i "om han hade förlorat sin tro eller inte".
– Sedan hörde jag stegen uppför trappan. Jag tyckte att vi hade ett riktigt trevligt samtal, en timme. Det var en förståndig människa.
När predikanten åter trädde in i köket där nere var det alldeles tyst. Nu skulle föräldrarna få besked om de hade en ateist däruppe som var på väg åt fördärvet eller inte.
– Då sa han: ”Ja er son han är nog lite konstig i huvudet. Men det är inget fel på hjärtat och ni vet ju att av hjärtats tro så blir man rättfärdig. Det är hjärtat det kommer an på.”
– Då kände jag att det gick en suck av lättnad. Man kan tänka annorlunda och ändå vara kristen.
Även fadern uttryckte oro för det myckna studerandet och när Martin vid ett tillfälle hörde sin pappa tala om de stora frestelser som riskerade att drabba den som åkte till Uppsala och studerade ämnen som teologi eller än värre – filosofi och religionspsykologi – tänkte han omgående:
– Jag ska nog fara till Uppsala så småningom. Jag ska nog läsa teologi, filosofi och religionspsykologi, därför man kan inte bygga sin grund på det som inte håller att begrunda och rannsaka.
Så blev det också och tron gick inte förlorad. Tvärtom.
– Jag tycker att den har vidgats, säger Martin Lönnebo.
– Det stora felet är när man bara väljer en sida och inte lyssnar på den andra. Vi ska lyssna på vetenskapen, vi ska lyssna på vad den stora traditionen bland Bokens folk säger om vad som är viktigt för en människa, för vetenskapen har inget nät där den kan fånga Gud. Den har inget nät där den kan fånga meningen med livet, vad som är ont och gott. Någon måste också vara engagerad i dessa frågor.
Det har Martin Lönnebo varit hela sitt liv.
Samtalet för oss osökt in på vår tids sekularisering och jag är nyfiken på om biskopen delar bilden att vi svenskar lever i världens mest sekulariserade land. Han svarar med ett långt men ögonöppnande resonemang som han hämtar från den egna boken "Religionens fem språk".
– Det första är erfarenhetens språk. Dit hör mystik och upplevd tro. Det andra är handlingens språk, det vill säga vi talar genom vad vi gör. Och om man läser till exempel yttersta domen i Matteus så ser man att det är ett viktigt språk. Det räcker inte med att säga ”Herre, Herre!”. Det tredje språket är kultens språk, det vill säga den traditionella gudstjänsten. Så kommer det fjärde språket, det är lärans språk. Det är inget centralt språk, men det är liksom ett staket runt ängen. Blommorna finns inte där, men det ska skydda från att hamna alldeles galet. Och det femte språket är om man lyckats börja tala alla de fyra. Det är det kompletta språket, sammanfattar Martin Lönnebo.
Tillämpat på en svensk kontext innebär hans resonemang att när det gäller lärans, kultens och erfarenhetens språk är Sverige bland de mest sekulariserade. Men när det gäller handlingens språk, Lönnebo syftar på social rättvisa, vård för sjuka och barmhärtighet gentemot främlingar, så har Sverige (i alla fall tills för en tid sedan) varit mer religiöst än någonsin.
– Men när det gäller erfarenhetens språk är det sorgligt att folk inte fått uppleva det jag upplevde, en levande kristen tro. De flesta gör inte det längre. Och det gäller inte bara Sverige, det gäller snart hela Europa.
Martin Lönnebos nya bok "Drömmen om den innersta sjön" är skriven med en ambition att minska tankarna att lyckan består i att ha en massa saker. För trots vårt välstånd går det utför med folks mående. Han pekar på ökande psykisk ohälsa, ökad ensamhet, ökat jäkt.
– Det blir dålig sömn och mindre och mindre skratt, säger Martin Lönnebo. När man ser på tv-programmen då de ska skratta, då hoppar de och far som om man varit inne på ett dagis. Fullt vuxna människor som försöker få igång nåt. Och skriker. Så de sämsta programmen är underhållningsprogrammen.
Vilka är de bästa programmen?
– Längdåkning på skidor, när norrmännen inte vinner, säger han med ett stort leende.
De som känner biskopen vet att han är förtjust i sport. Särskilt skidåkning.
Men åter till ”Drömmen om den innersta sjön” vars titel syftar på den sista anteckningen Dag Hammarskjöld har i sin bok ”Vägmärken”.
– Där talar han om att ”jag har varit vid den innersta sjön” och innersta sjön för honom var en bild för det gudomliga, ungefär som Astrid Lindgren talar om Nangijala.
Boken skildrar en promenad kring sjön som inleds med att huvudpersonerna sitter ner vid vårdkasen och funderar på: Vilka är de mest grundläggande plikter en människa har i vår tid? Svaret är två saker och de ger Lönnebo i form av en psalm som sjungs kring lägerelden. Den börjar:
Vi vill skydda jorden, som jorden skyddar oss.
Vi vill skydda själen, som själen skyddar oss.
Gud var med oss alla.
Vi vill glädja jorden, som jorden gläder oss.
Vi vill glädja själen, som själen gläder oss.
Gud var med oss alla.
– Dessa två första verser säger att det viktigaste nu är att se vårt ansvar för vårt eget mående, planeten vi bor på. Som var tänkt att vi skulle vårda och sköta som vårt ansvar. Och att vi tänker på vårt andliga arv, själen, som är vår kontakt med det gudomliga och det som är över oss. Att leva i vördnad för livet och rättfärdigheten så gott det går, förklarar han.
Processen som lett fram till jordens nuvarande tillstånd kallar Lönnebo för ”den stora accelerationen”. Denna måste nu ersättas av ”den stora tillnyktringen”. I klartext att människorna måste börja ta sitt ansvar för skapelsen och för varandra.
– Vi kan leva på ett annat sätt. Mindre. Trevligare. Där inte allt hotar skapelsen.
Barndomshemmet är en sinnebild för att det går.
– Det stora var att vi var så rika, det enda som fattades var pengarna. Och det är försumbart när man har vad man behöver, summerar Martin Lönnebo.
– Jag tror att vi inte ens skapade 1 000 kilo koldioxid per skaft. Jag tror snarare att det var på vinst eftersom det mesta var cirkulärt. Bibeln är mycket tydlig med en cirkulär ekonomi. Den är inte girig och inte samlande.
Under sin levnad har han fått bevittna en teknisk utveckling av aldrig tidigare skådat slag och jag funderar på hur det känns.
Har du kunnat hänga med i tidernas förändring eller känns det som att du skulle vilja backa utvecklingen?
– Jag berättar gärna historier från Storsjöträsk, men uppgiften är inte att fly bort från verkligheten utan att leva i verkligen. Och jag är intresserad av den som är nu också. I hög grad, försäkrar Martin Lönnebo.
Men hur gör man för att klara av det och inte fastna i nostalgi och gamla tider?
– Det är fel att ha en nostalgi och förneka verkligheten, men det är inte fel att ha kontakt med det som har varit, det som är och som kommer. Det bästa är att ha alla årsringarna levande. Både barnet, tonåringen, den sökande unga människan och åren tills du blir gammal. Vägen till visdom är att bevara – inte bara låta så modern och förkasta det gamla, eller vara i det gamla och kasta det moderna. Och det ligger nära till hands i kyrkorna.
En av Martin Lönnebos stora förebilder i livet är 1800-talspredikanten Carl Olof Rosenius som grundade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS.
– Rosenius blev den störste väckelsepredikant vi har haft, anser Lönnebo som är rena uppslagsverket när det gäller Rosenius.
Han berättar att Rosenius böcker gått ut i en upplaga av två miljoner på svenska och ytterligare en miljon som översättningar. Och Rosenius tidning Pietisten var ett tag större än Aftonbladet.
Hur har Rosenius påverkat dig i din gärning som präst och biskop?
– Med prioriteringen. Han prioriterar alltid nåden. Han var ju vänligheten själv och han ville att folk skulle ta hand om varandra, förstå varandra.
Martin Lönnebo efterlyser mer samtal för att öka förståelsen och minska klyftorna och misstänksamheten människor emellan.
– Samtalet är nästan ett nådemedel därför där kan man också vara glad över om någon visar att man har fel. Men samtalet har övergått i diskussion och diskussioner vill man vinna.
Hur undviker man att samtalet blir en diskussion?
– Jag tror att man kan undvika det till stor del genom att själv föra samtal med vederbörande och när det kommer en vass pik eller något sådant är det mycket bättre att möta det med något trevligt. Man vägrar att hugga tag i tampen.
En sak som Martin Lönnebo kommit att förknippas med är Frälsarkransen, ett armband med olika pärlor som är tänkt att vara ett stöd i bönelivet. Idén kom helt oväntat och långt hemifrån. Lönnebo hade precis slutat som biskop och bestämt sig för att likt många ungdomar göra en rundresa i Medelhavsområdet. På en båt i den grekiska övärlden blåste plötsligt en häftig storm upp och de var tvungna att landstiga.
– Det var som när Paulus var ute och reste ungefär. Då hamnade jag på en liten ö där det bodde 47 personer.
Martin Lönnebo beslöt sig för att hyra ett rum och på en av sina vandringar mötte han öns präst.
– Han hade en krans med Jesusbönen med svarta yllepärlor som inte skramlade. Han använde den när han bad och då kom jag att tänka på hur besvärligt det är med bönelivet för flertalet människor. Kan man inte tänka sig att man kan behöva ett hjälpmedel för att komma igång med bönen? frågade han sig.
[ Året när Frälsarkransen firade 20 år ]
Martin Lönnebo kände att han ville sammanfatta den kristna tron i en liknande slinga och så började han skissa på det som senare skulle bli Frälsarkransen. Det var inte lätt att lansera den, minns han och skrattar, men så småningom har den spridit sig över stora delar av världen och fortfarande får han respons från både Kina och olika afrikanska länder.
Ett annat konkret hjälpmedel för bön som fått masspridning tack vare Martin Lönnebo är de ljusbärare som finns i många kyrkor. Idén väcktes 1968 när han skulle ha ansvar för gudstjänsten i domkyrkan i Uppsala där Kyrkornas världsråd samlades.
– Då hade budet kommit att Martin Luther King som skulle varit där och talat, han var skjuten. Jag lade ihop det ena och det andra och tänkte att nu finns chansen att både hylla minnet och göra något bestående. Då gjorde jag en skiss på ett folkförsoningens träd. Korsform och jordklotet.
Frimodigt gick Martin Lönnebo till ärkebiskopen och framförde sin idé och ärkebiskop Ruben Josefson tyckte det var utmärkt. Pengar skaffades fram och en konstnär förfinade Lönnebos grovskiss. En konstsmed färdigställde ”folkförsoningens träd” i tid till den stora gudstjänsten.
– Den samsändes i tv över Europa och fick spridning. Vi hade invigning av trädet, det kom barn och gamla, det kom patriarker – alla sorter var med och tände ljus i folkförsoningens träd och bad en bön.
– Det hade gjorts ett försök tidigare att sprida ljuständning, böneljus i kyrkorna, men det blev ett sådant motstånd. Det ansågs katolskt och ytligt. Men när man nu visade att man kunde ha det i Uppsala domkyrka och alla kunde vara med då spred det sig. Först till praktiskt taget alla svenska kyrkor och sedan gick det över till frikyrkorna. Nu finns ljuständning överallt.
Var fick du idén ifrån?
– Jag såg ju vad ljus betydde. Vad är det för idéer vi har att vi tror att det är katolskt? Det är ju allmänmänskligt. Ljuset är vår längtan och Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Varför skulle man inte tända ljus?
Du verkar inte ha varit rädd för motstånd i ditt liv?
– Jag är ingen rädd människa. Det är jag inte. Men det finns mycket rädslor i vår tid.
Och när folk blir rädda blir de ofta kärlekslösa?
– Ja. Det är inte de lyckliga människorna som rånar och slår och håller på med allt sådant.
Snart fyller du 90 år. Vad tänker du om din framtid?
– Ja, den är inte lång. Man jag uttalar mig inte gärna om evigheten för jag är alldeles för okunnig. Jag har inte varit till slut, säger han och ler finurligt.
Vad har varit roligast i ditt liv?
– Roligast är det att välsigna och att få åka över en glänta där solen lyser med bra vallade skidor. Det är det bästa. Det ena för kroppen, det andra för själen.
---
Martin Lönnebo
- Familj: Hustrun Britt-Louise, tre vuxna barn, barnbarn.
- Bor: Lägenhet i centrala Linköping.
- Gör: Författare, teolog, biskop emeritus.
- Aktuell: Med nya boken "Drömmen om innersta sjön". Fyller 90 år på torsdag den 27 februari.
- Firar: Med familjen och en del gamla vänner och tidigare medarbetare.
---
