När Helén Olsson fick den där ingivelsen i mitten av mars, inspirerad av italienarnas sång på balkongerna, kunde hon inte ana vilka ringar på vattnet det skulle ge.
Allt sedan den tisdagen i mars har Helén, hennes man Anders, kantorn Boel – och med tiden ännu fler – tagit med sig gitarrerna och sjungit utanför äldreboenden och isolerade 70-plussares balkonger. Varje tisdag, i snöglopp, hagelskurar, regn och i solsken.
– Ja, varje tisdag förutom två. En gång var vi på begravning och en annan tisdag mitt i juli månad så regnade det så förskräckligt, säger Helén.
Och det var verkligen bara en ingivelse som fick Helén att ta initiativet.
– Jag trodde först inte att någon skulle hänga på, så jag frågade min man Anders, och han sa ja. Sen frågade jag Boel om hon ville hänga på, och trodde inte att hon skulle ha tid, för hon jobbar ju, men hon sa: “Klart jag gör!”
Vem tycker du ska bli Årets medmänniska?
- Fotterapeuten Kenny Sloge tar hand om hemlösas och andra utsattas fötter
- Thomas Johansson hjälper nysvenskar i Stockholmsförorten Akalla att övningsköra
- Helén Olsson sjöng om hopp och tro utanför äldres balkonger under pandemin
Trion består i dag av en hel ensemble som kallar sig Corona Sju. Torsten Johansson, kyrkorådets ordförande, spelar gitarr; Ruth Pettersson, 80 år gammal, lirar tolvsträngat.
– Och hon bröt ändå armen i våras, men nu spelar hon igen! utbrister Helen.
Marylon Borg spelar fiol och Stig Larsen dragspel – och Boel har gått över till att spela kontrabas. Repertoaren består av idel klassiker, som “Han är min sång och min glädje” och “I Herrens händer”, som blivit något av signaturmelodi.
– Men mest spelar vi nog önskesånger som de ber att få höra när vi är där, säger Helén.
[ Se Helén och de andra sjunga under balkongerna ]
Hon och Anders pratar nästan i munnen på varandra när de berättar den ena anekdoten efter den andra, om applåderna som rungade innan de ens kommit in på området till demensboendet, om hur åhörarna sjöng med och dansade och fortsatte att önska sång efter sång, och personalen som förklarade att det här var det bästa som hänt under hela coronapandemin.
– De ville verkligen inte att vi skulle sluta, det var ett sådant uppdämt behov, säger Anders.
Nu i september, när besöksförbudet hävdes på äldreboenden, har Helén gjort besök på egen hand.
– Men med visir förstås, enligt konstens alla regler.
Hon plockar upp en Dagen-tidning och sätter den som ett visir framför sig för att demonstrera hur galet svårt det blir att sjunga.
– Man får sjunga jättetyst, för du blir ju alldeles lomhörd annars!
Hon storskrattar, men blir strax allvarlig igen.
– En av tanterna satt där med huvudet lutat i händerna och berättade för mig hur svår den här coronatiden hade varit. “Det har gjort mig så illa detta, du vet inte hur illa jag har mått.”
Anders fortsätter:
– Människor har varit så rörda. Vi har kommit ut till många som har varit helt isolerade, och vi har verkligen fått vara med och bryta den isoleringen.
Det kan vara vem som helst. Det är en vanlig människa av kött och blod som har samma behov som jag, som är trasig i livet på samma sätt som jag, som har upplevt svårigheter på samma sätt som jag. Livet går sönder för oss alla ibland, men alla har vi fått uppdraget av Gud att vara medmänniska.
Och vi behöver inte krångla till det, bara leva tillsammans, lyssna på varandra, gråta och skratta tillsammans. Det är en rikedom och gåva att få göra det.
— Heléns defintion av en medmänniska
[ Läs mer: Nu kan besöka äldreboendet igen ]
Och precis det här är drivkraften för Helén Olsson som hela livet har kallat sig evangelist, ända sedan den starka Jesus-upplevelsen i tonåren när hon såg det så klart framför sig: Jesus kallade henne. Det blev också 20 år i pingströrelsens tjänst när Helén jobbade framför allt med barn, ungdomar och evangelisation, bland annat var hon med och startade Team Action på Bjärka Säby, som sände ut massor av ungdomar i evangelisationsteam.
Och det var där hon träffade Anders, änkeman med tre små barn. Kärleken slog till med full kraft.
– Då var det tid för mig att ta hand om familjen, och det gjorde jag tills barnen blivit stora, och jag hankade mig fram med lite olika jobb. Men det här att jobba med människor är ju det jag alltid har brunnit för, säger Helén.
En stroke 2013 förändrade Heléns tillvaro. Men konsekvenserna blev märkligt goda då hon erbjöds en skräddarsydd tjänst som diakoniassistent i Traryds församling.
– Där jobbade jag de sista fyra åren innan jag gick i pension. Där fick jag möta mormor och farmor till barnen jag hade haft i barngrupper tidigare, och det har gett mig en så otroligt fin ingång. Därför blev det här så givet, när vi började sjunga för de gamla, säger Helén.
När Dagen i slutet av mars skrev om sången utanför de äldres balkonger spreds artikeln och ett webbteveklipp som en löpeld på nätet. Helén blev både förvånad, glad – och lite irriterad.
– Jag är evangelist, det här är väl inget märkvärdigt ändå! Sånt här gjorde vi jämt när jag var ung. Vi stod utanför Konsum och sjöng “Han är min sång och min glädje” och “Jesus han är svaret”.
Men en viktig skillnad finns från då och nu. Då sjöngs det “bara för att man skulle”.
– Nu är det människorna och pandemin som har fått styra. Det har funnits ett behov – och då gäller det att hänga på om man är kristen och vill ta sin tro på allvar. För mig som ung evangelist var det Jesus eller ingenting. Hela mitt liv har handlat om Jesus, och det har jag inte ångrat.
---
Fakta: Helén Olsson
Ålder: 66 år.
Familj: Maken Anders och tre söner med familjer.
Bor: I Strömsnäsbruk.
Gör: Sjunger och uppmuntrar gamla och isolerade i coronatider.
Förebild: Min söndagsskollärare, tant Gullan, har varit min stora förebild. Hon var en trygg och glad människa som berättade om Jesus. Och Georg Johansson – vilken pastor! När jag var ung evangelist i Sundsvall stöttade han mig och gav mig förtroendet att jobba hur jag ville, så länge människor blev frälsta.
---
