I lördags gifte sig Simon Berquist och Anna Josefsson i pingstkyrkan i Östersund. Ett ovanligt bröllop eftersom båda makarna har Downs syndrom.
– Jag valde rätt man, jag valde Simon och jag älskar honom så mycket! säger bruden efteråt.
En kylslagen dag, men med väldigt varm stämning. Så beskriver Länstidningen Östersunds reporter som var på plats vid lördagens bröllop. Sebastian Tarkiainen, pingstpastor, var den som förrättade vigseln och kan bara hålla med.
– Det var översvallande glädje och jag hoppas glädjen får bubbla vidare. För mig var det självklart att svara ja på frågan om att få viga dem. Simon är en självklar del av vår församling och Anna med när hon kommit och besökt oss på gudstjänster och tacokvällar.
Sebastian Tarkianen har själv haft en bror med Downs syndrom och vigseln blev något utöver det vanliga.
– Det hade på något sätt kunnat vara min bror tänker jag, så jag är så glad över detta. Med tanke på den debatt som pågår om liv, om abort och allt vad det är, så blir det särskilt starkt. Jag brukar aldrig rocka några sockor. Det handlar om vad du gör resten av tiden. Jag hoppas att Simon och Anna ska känna att kyrkan är deras och att församlingen är deras familj, säger Sebastian Tarkianen.
– Det som är så vackert är det genomäkta och oförställda i det hela. Som när jag ställer frågan till Simon om han tager Anna och han svarar “ja tack!”. Och när det visas bilder från möhippan och Anna berättar att “detta var min första möhippa”. Det stämmer ju!
[ Diakon med Downs syndrom vigdes i syrisk-ortodoxa kyrkan ]
Och humorn och glädjen är något som tycks vara högst närvarande i de nygifta makarnas liv. Det märks tydligt när Dagen ringer på Zoom, dagen efter bröllopsdagen. Brudparet är lyckliga, men trötta och de har båda just vaknat efter att ha slumrat en stund i var sin fåtölj hemma hos Margit och Paul Bergquist, Simons föräldrar.
– Nu ska brudparet få sätta sig här i soffan framför dataskärmen, så finns vi andra med här i rummet, förklarar Ulrica, Simons storasyster, medan hon hjälper de två något sömndruckna 35-åringarna till rätta.
På första frågan, som förstås även inleds med varma gratulationer, är Anna snabb med svaret:
– Tack så mycket, det kändes bra!
– Vi hade vigseln i pingstkyrkan och det var vår pastor Sebastian som vigde oss, fortsätter Anna.
Vad är egentligen det bästa med att vara gift?
Anna skrattar.
– Ja, du. Simon, vad säger du?
– Allting, svarar Simon och tittar mot Anna.
– Ja, jag tycker samma sak, allting!
Anna och Simon träffades första gången på gymnasiesärskolan, där Anna gick estetprogrammet och Simon läste Mat och boende. Eftersom Simon var ensam kille på sitt program fick han delta i esteternas aktiviteter emellanåt. Det var där de upptäckte varandra.
– De målade tavlor, de var ute i naturen och hämtade saker som de sedan skulle skapa av och de hade en riktig vernissage där de visade upp sina verk, berättar Margit, mamma till Simon.
– Anna var kassör då, hon satt och tog betalt, minns jag. Simon har inte den kapaciteten, han kan inte läsa eller skriva, men han är väldigt social.
Margit och Paul Bergquist har sju barn, varav ett inte längre är i livet. Alla barnen är gifta, men att Simon skulle vandra samma väg, det vågade de inte tro.
– Nej, det trodde vi inte, det fanns inte i vår tanke att Simon skulle gifta sig. Men han har alltid haft flickvänner, ända sedan han var liten. Nu blev det allvar, men det är Anna som har varit den drivande, säger mamma Margit, som har en nära relation med sin nyblivna svärdotter.
– Anna har alltid velat gifta sig. När vi hade släktträff i Skåne för ett par år sedan var det bland det första hon sa till de hon mötte: “Vi ska gifta oss!”. Efteråt ringde jag Annas mamma och frågade om det var allvar. “Det är absolut allvar”, svarade hon.
[ Ledare: Rocka inte bara sockorna, reflektera även över människovärdet ]
Planen var att bröllopet skulle gå av stapeln redan för ett år sedan, men så kom pandemin och de 80 inbjudna gästerna fick ställa in sina planer. Men trots att många restriktioner kvarstår var det inte läge att vänta längre. Brudparet har dessutom fått första vaccinsprutan. Föräldrarna och varsitt syskon kunde närvara på vigseln och till festligheterna efteråt tillkom några ytterligare. Vigseln sändes även på Youtube för att fler skulle kunna delta på distans.
– Det var flera som valde att klä upp sig även fast de satt hemma och följde vigseln. En del av Simons syskon och syskonbarn, som satt hemma, grät under hela vigseln för att de var så rörda, berättar storasyster Ulrica.
Ett särskilt uppskattat inslag under festen var när Simon och Anna sjöng duett tillsammans. När jag ber om ett litet smakprov åker skivan med Disneysånger på och ur högtalarna strömmar “En helt ny värld” från filmen Aladdin ut. Simon nynnar med till den manliga rösten och Anna stämmer in när det är prinsessan Jasmins tur. Det är så vackert och berörande att jag inte kan hålla tårarna borta.
[ Mamman till Oscar: Önskar att vården fokuserat på det positiva ]
Den där måste ni ha övat på. Simon var ju som Peter Jöback!
Brudparet skrattar högt och alla i rummet likaså. Det är över huvud taget mycket skratt genom hela samtalet. Anna skrattar gärna och högt, Simon lite mer lågmält, men ler med hela ansiktet och tittar ofta åt Annas håll. På frågan vad de åt under bröllopsmiddagen svarar Simon kort och gott “Fisk och mos”. Ulrica flikar in att det var jämtlandsröding till huvudrätt och viltröra till förrätt.
När Simon sedan ska berätta att det var jordgubbstårta till dessert gör han tecken med handen mot hakan, som betyder just jordgubbe.
Hur vet man att man vill gifta sig med någon?
– Jag valde rätt man, jag valde Simon och jag älskar honom så mycket, svarar Anna, för att i nästa ögonblick titta ner på sin makes hand och utbrista:
– Var är ringen Simon?
Nya skratt i rummet. Simon får på sig ringen och visar stolt upp den framför skärmen. På bordet ligger också brudbuketten, bestående av rosa pioner och rosor samt vit elegansnejlika.
Anna, vad är det bästa med Simon?
– Han är snäll, romantisk – en känsloman.
Simon, vad är det bästa med Anna?
– Snäll, söt, smart, cool och trevlig.
Framöver väntar brudparet på att få en gemensam lägenhet, en trerummare, på ett av LSS-boendena i Östersund. Lyckan i att nu få vara gifta råder det ingen tvekan om och bröllopsdagen blev precis som de ville ha den. När vi avrundar samtalet undrar jag om de har något mer de vill säga.
– Jag har inga fler kommentarer, har du något du vill säga Simon? säger Anna, men Simon har redan lutat sig tillbaka i soffan med armarna bakom huvudet. Det tar på krafterna att gifta sig och bli intervjuad redan dagen därpå!
---
Anna och Simon Berquist
- Gifte sig den 15 maj i pingstkyrkan i Östersund. Pastor Sebastian Tarkiainen förrättade vigseln.
- Anna hette tidigare Josefsson är 36 år. Simon är 35.
- Paret står nu i kö för en gemensam lägenhet på LSS-boende i Östersund.
---
