“Den dagen …” säger Jesus i helgens bibeltext. Jag längtar till den dagen. Den dagen får mig att ibland kavla upp ärmarna och räta på ryggen, ibland att vilja kasta in, inte bara handduken, utan hela linneskåpet, för att den känns så fjärran.
Den dagen. När vi ska få se Jesus igen. Återkomsten. Gryningen. Den där dagen av fullständigt demonstrerad seger för Guds rike, en upprättad skapelse. Torkade tårar, helade revor, läkta sår. Den dagen.
Kristi himmelfärdshelgen tycker jag är lite svårfirad. Blicken fastborrad i nuet och sakerna, projekten och skärmarna gör att jag alltför sällan tittar uppåt. Jag stirrar i backen. Hjärtats längtan går i baklås, ett hjärta som egentligen slår sina slag för en enda sak: Den dagen.
Mitt i natten, snävt efter halv tre när allt annat sov hörde jag den. In genom springan i altandörren kom den, som om den bände upp dörren till både vårt sovrum och mitt innersta. Ojämförbar och oefterhärmlig. En koltrasts sång.
I mörkret, när allt undrade om det kommer bli morgon igen. I väntan, i stillhet och osäkerhet. När vintern regerat så länge att till och med snödropparna är tveksamma, när ingen trodde på våren igen.
Det fanns något provocerande i koltrastens sång, i det ogenerade och hoppfulla drillandet. Jag låg i min säng och lyssnade. Jag försökte förstå vad den sjöng om och varför. Och rakt in i mitt liv, i min fruktsallad av föräldraskap och medelåldersbestyr insåg jag: Jag vill bli mer som en koltrast!
Koltrasten kommer tidigt på våren och sjunger innan gryningen, den sjunger trots mörkret. Som om den vet att något annat väntar. Den sjunger och får andra att vakna. Den sjunger om något större än sig själv, den är en del av en större berättelse: Vintern är på väg att ta slut. Nytt liv väntar, det är redan här. Ostoppbar, odiskutabel och övertygande. En sång i natten. Trots och tröst i det svarta. Kol-trösten.
I Johannes evangelium 16:23-33 gör Jesus ett av sina sista försök att trösta förvirrade lärjungar. Han pratar om att se honom, att inte se honom, att se honom igen. Märkliga ord men med avsikten att ge tröst i förväg; “I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” Det skulle inte förvåna mig om det sjöng en koltrast i Getsemane, just innan soldatskramlet och högförräderiet.
Nu kan jag inte höra koltrastens sång utan att bli påmind och utmanad. Den sjunger och lämnar en inbjudan åt mig att justera kompassen. Att inte lägga armarna i kors och undra hur det ska gå, utan ta allt jag fått och blivit och gång på gång på gång lämna mig tillbaka till Gud som skapat mig, och ta aktiv del i Riket som kommer. Kraxa ur och sjunga med, mitt i natten. Fortsätta att vänta på en ny dag, hoppas på en ny start. På vår och snösmältning, på tjällossning och eviga vitsippor. Jag längtar till den dagen.
[ Därför firar vi Kristi himmelsfärd ]
Veckans evangelietext: Johannes evangelium 16:23-33
Den dagen kommer ni inte att fråga mig om något. Amen, amen säger jag er: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig. Detta har jag talat till er i liknelser. Men det kommer en tid, då jag inte längre skall tala till er i liknelser, utan öppet förkunna för er om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud. Ja, jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern.”
Då sade hans lärjungar: “Se, nu talar du öppet och inte i liknelser. Nu vet vi att du vet allt och inte är beroende av att någon frågar dig. Därför tror vi att du har utgått från Gud.” Jesus svarade: “Nu tror ni. Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, ty Fadern är med mig. Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”
