Det finns många exempel i Bibeln på Guds uppochnervända ekonomi. En jungfru blir gravid. Förment sterila seniorkvinnor får barn. Esau, den äldre brodern, får tjäna den yngre. Hedningarna får tillträde till Abrahamförbundet. De som sörjer ska få glädjas, och så vidare.
Och i liknelsen om den förlorade sonen visar det sig att lillebrodern – syndaren och slarvern – får ta emot en oförtjänt stor glädje, medan hans äldre bror, den redige och pliktuppfyllande, är oförmögen att vara glad. Vem är förlorad då?
Kanske är det som Tomas Tranströmer skriver i en känd dikt: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” Alltså: om man är övertygad om att man är på den rätta vägen finns risken att man inte begriper att även man själv – och inte bara de andra, slöddret – är förlorad och behöver hjälp att hitta hem.
Hos Lukas – den ende hedningen bland Nya testamentets författare – blir storebrodern en bild för det judiska folket som inte fattar vad de har framför näsan, inte fattar vilket sammanhang de är del av. Och den yngre brodern representerar de ickejudar som nu, i Jesus, visar sig vara älskade barn hos Gud.
Just förekomsten av eller avsaknaden av glädje i mötet med Jesus avslöjar vars och ens läge, oavsett tidigare etikett. Fadern ställer till med kalas, Han slår på stort. Vill jag vara med på festen eller är mitt hjärta fullt av ovädersmoln, som hindrar glädjen från att bryta fram? Det finns inget självklart svar på den frågan.
Det är sorgligt att tänka på den äldre brodern i liknelsen. Hur är det möjligt att vara så nära glädjen och rikedomen och närheten till Fadern – och ändå vara utestängd från alltihop? Vad är det som har förhärdat honom? Skedde det långsamt och gradvis, liksom oförmärkligt?
Den här söndagen har jag ett budskap till alla oss som vuxit upp i ett kristet sammanhang, vi som fått tron med modersmjölken.
— Anna Sophia Bonde
Den här söndagen tror jag har ett särskilt budskap till alla oss som vuxit upp i ett kristet sammanhang, vi som fått tron med modersmjölken. Det verkar vara möjligt att vara föremål för en sådan rikedom – och ändå inte, lika lite som storebrodern i berättelsen – kunna glädja sig åt den. Men för den skull tror jag inte vi ska få för oss att Sebastian Staksets eller någon annan nyomvänds entusiasm inte också skulle kunna bli vår. Tänk på profeten Hesekiel och de döda benens dal (Hes 37:1–6)! Är Gud Gud förmår Han inte bara väcka liv i döda ben utan också foga samman senor, muskler, kött och sätta på hud och blåsa in sin Ande i det som då blir en helt ny skapelse.
Om vi tycker att vårt kristna liv är tråkigt, att vi "går därhemma på gården" i alla våra dagar, så kanske tristessen kommer sig av vår egen bristande tro för att Gud skulle vilja göra ett under med just oss. Inte så att vi först måste åka till Thailand och festa upp vårt arv innan vi kan uppskatta vad vi har. Utan Gud kan när som helst fylla ett sammanhang med sin Ande – och då blir allting nytt, även det som råkar vara mitt gamla vanliga sammanhang. Om vi för en stund stannar kvar hos profeten Hesekiel är det tydligt att likaväl som Guds härlighet kan lämna templet kan härligheten också återvända (Hes 43).
Det är dessa två bollar som aposteln Paulus ständigt lika skickligt jonglerar med: jude eller hedning – för båda grupper är det avgörande om de låter Herren utföra sitt verk i dem. Han är Konstnären som förmår skapa ur intet, bara genom sitt Ord.
Liknelsen har inget lyckligt slut, den äldre brodern är inte med. Men orsaken till att Jesus berättade var ju att väcka storebröders och storasystrars längtan att vara med. På slutet kallar Fadern honom ”mitt barn”. Han är redan djupt, djupt älskad, lika älskad som lillebrodern. Måtte han bara begripa det och ta emot den kärlek som pappan längtar efter att få visa honom!
Söndagens bibeltexter
Gamla testamentet: Jesaja 66:12–14
Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede.
Episteltext: Första Petrusbrevet 5:5–11
Och ni yngre, underordna er dem som är äldst. Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen.
Evangelietext: Lukasevangeliet 15:11–32
Han sade: »En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’
