Om man nu har kommit att tro på Jesus som Guds Son, vår Frälsare – vad innebär det då för vardagslivet? Är allting ”same” eller har någonting förändrats?
Det senaste halvåret har vi i kyrkans kalender fått ingående undervisning om vem Jesus är. Vi har fördjupat oss i hans födelse och allting som följer av att Gud har blivit människa. Sedan har vi följt honom i frestelser och prövning och i kampen mot allt ont, ända till den förkrossande döden på korset. Men vi har också firat hans ärorika uppståndelse och sett honom bestiga sin tron i himmelen, samt hur han därifrån sänder sin Ande, Hjälparen som alltid ska vara hos oss.
I söndags firade vi Gud som är Fader, Son och Ande, på Heliga Trefaldighets söndag och nu är vi redo att fördjupa oss i konsekvenserna av allt vi har fått lära oss. Men också nu, när vi kommer till lärjungaskapet, börjar vi med Guds nåd i dopet. Det är som om kyrkoåret inte kan sluta påminna oss om att allt lärjungaskap bärs av Guds nåd – inte av vår ansträngning.
Var och en som vill tillhöra Jesus måste födas på nytt.
Filippos har nyligen varit i Samarien och predikat framgångsrikt, och Anden leder honom ut till vägen där en vagn kommer åkandes. Det visar sig vara en av den etiopiska drottningens viktigaste hovmän som är på hemresa efter att ha tillbett Gud i Jerusalem, och han sitter och läser profeten Jesaja.
Vad gör en etiopier i Jerusalem och hur kommer det sig att han tillber Israels Gud? Vi vet inte, kanske hade han judiskt påbrå eller på annat sätt kommit i kontakt med judendomen, men Jesu ord vid himmelsfärden går i uppfyllelse: ”När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg. 1:8, SFB2015.) Guds Ande är också missionens Ande, som driver Guds folk att korsa gränser och förkunna omvändelse och tro.
I vagnen läser hovmannen Jesaja 53 och Filippos får förklara hur Jesus är Guds utvalde tjänare som har lidit och dött för våra synder. Uppenbarligen måste Filippos ha talat om dopets nödvändighet när han förklarade texten, för mannen vill snart bli döpt. Kanske berättade Filippos om Jesu samtal med Nikodemus (Joh. 3), att var och en som vill tillhöra Jesus måste födas på nytt. Det var ju vad Petrus predikade på pingstdagen: ”Omvänd er och låt er döpas.”
Dopet är en stor gåva. På liknande sätt som syndafloden dödade allt gammalt och trasigt på Noas tid, så dödar Gud vår syndiga natur i dopet och låter en ny människa uppstå (Rom. 6). Den nya människan är uppfyllelsen av Guds löften, att han en dag ska omskära våra stenhårda hjärtan, ge oss ett nytt hjärta av kött och skriva sin lag i vårt inre.
Att bli kristen är inte att vara ”same”. Det är att bli en ny skapelse (Gal. 6:15). Det är att uppstå med Kristus och leva uppståndelsens nya liv redan här i tiden, men det är alltigenom Guds verk av Guds nåd. Och hur det uppståndelselivet tar sig uttryck i vardagen kommer Trefaldighetstidens texter att handla om.
[ Daniel Ringdahl: Det finns en personlig ond makt ]
Lyssna på Veckans bibelkrönika
---
Veckans bibeltexter
Första söndagen efter trefaldighet – Tema: Vårt dop
Gamla testamentet: Första Moseboken 7:11-23
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. De kom, hanar och honor av alla slags djur, såsom Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom. Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. Vattnet steg mer än sju meter över bergen. Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Episteltext: Apostlagärningarna 8:26-39
En ängel från Herren sa till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sa till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” –” Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:’ Liksom ett får som leds till slakt, ’’liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det ’'öppnade han inte sin mun. ’Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.’’ Vem kan räkna hans efterkommande,’’när hans liv nu upphöjs från jorden?’ Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sa: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.
Evangelietext: Matteusevangeliet 3:11-12
Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han ska döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och ska rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna ska han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
Psaltaren: Psalm 66, vers 5–12
Kom och se Guds gärningar, hans väldiga verk bland människor. Han förvandlade havet till torr mark, de gick till fots genom floden. Låt oss glädjas över honom. Han härskar för evigt i sin makt. Hans ögon vakar över folken – inga upprorsmän ska resa sig. Prisa vår Gud, alla folk, låt lovsången ljuda! Han bevarar oss vid liv, han låter inte våra fötter slinta. Du prövade oss, o Gud, du renade oss som man renar silver. Du lät oss fastna i nätet, du slog oss i bojor, du lät människor rida fram över oss. Vi gick genom eld och genom vatten, men du förde oss ut i frihet.
