För några veckor sedan skulle jag fotografera ett arbetslag. Innan fotograferingen fick jag en, från min sida lite ofrivillig, rundtur på företaget från programdirektorn. Det hela slutade med att vi började att samtala om tro medan vi stod i PG Gyllenhammars gamla bastu, som inte använts för många år.
Jesus möter oss mitt i vardagen också.
[ "Berätta om din tro för barnen och lämna Bibeln framme” ]
Hur hamnade jag här? Det är en fråga jag ofta ställer mig när jag hamnar i en udda situation i vardagen. När jag plötsligt befinner mig på en plats eller i ett sammanhang jag inte räknat med. För vi räknar ju med att vardagen är på ett visst sätt.
När Petrus vaknade på morgonen i veckans evangelietext hade han nog ingen aning om hur dagen skulle sluta. Han räknade nog med att det skulle vara en helt vanlig dag med fisket. Men så får han möta Jesus under dagen, mitt under fisket. Petrus luktade säkert fisk om händerna, men poängen är att Jesus möter oss mitt i vardagen också. Vi tänker kanske att det ska ske på ett väckelsemöte, ett tältmöte, eller på en konferens.
Sedan säger Jesus något som jag gillar. Han säger “Ro ut på djupt vatten”. En utmaning att göra något som man inte riktigt behärskar. Men om Jesus är den som säger det, då kanske vi ändå klarar av det vi står inför. Man kan uppleva en rädsla för hur man ska uppfattas inför andra. Vad de andra tänker om mig, ska jag då verkligen våga ro ut på det djupa vattnet?
Om det är ord från Jesus så kanske vi kan våga släppa taget om det som binder oss idag. Jantelag, individualism och fördomar och i stället säga “sänd mig”.
Guds kallelse är inte baserad på meriter, det är en kallelse som går ut till varje människa, sådan som hon är. Vi är sända att berätta om hans budskap exakt där vi är. Tänk bara på Petrus. Mitt i hans vardag blev han kallad. Kanske har du bett Gud att sända någon till din hjälp i?
Vi kan också vända på bönen och vara den som får bli sänd. Inte för att bli erkänd utan för att Guds kärlek ska bli känd.
