Konservatism kommer i många färger och former: en del stilla eftertänksamma, andra högljudda och aggressiva. Den som vill använda beteckningen, om sig själv eller någon annan, måste första fundera på denna grundläggande fråga: Vad är detta egentligen för en tradition? Vad står den för, vad är dess kärna – eller finns det ens något centrum?
Roger Scruton har skrivit en handfull böcker på temat, bland annat för att han aldrig själv blir nöjd med sina svar. I ett samtal nyligen med prästen Giles Fraser suckar han över detta: “Jag har försökt definiera konservatism många gånger i mitt liv, men när boken kommer ut och jag slår upp och läser utbrister jag alltid: Nej! Så är det inte alls!” (1)
Ofta anförs försiktighetsprincipen som ett slags kärna: att vara konservativ är att vara skeptisk till förändringar. De som förordar detta har etymologin på sin sida: conservare kommer som bekant från latinets “att bevara”. Men med ett sådant centrum blir konservatismen lätt en rörelse av ängsliga bakåtsträvare som tycker att det mesta var bättre förr.
Jag menar att varje ideologi börjar, och måste börja, med människan, med en antropologi. För konservatismens vidkommande är det vanligaste budet då att utgå från insikten om människans ofullkomlighet. Detta skiljer konservatismen både från liberalismens optimism och socialismens tro på kollektiva massprojekt. Men det går att börja ännu ett steg tidigare. Visserligen är det sant att människan är bristfällig, men den konservatism jag känner mig befryndad med tar sin utgångspunkt i att vi är gemenskapsvarelser.
Den här principen kan härledas ur en rad källor, men som teolog är det naturligt att börja i Bibeln. I skapelsens gryning, alltså före syndafallet, konstaterar Gud att det inte är bra för människan att vara ensam (1 Mos 2:18). Människan skapas till gemenskap – detta är det första och mest fundamentala. Att det är sant bekräftas också av en rad vetenskaper: vi lider av isolering och ensamhet, inte bara psykiskt utan också fysiskt. Mest brutalt illustreras det av de fruktansvärda exemplen från kommunismens Rumänien, där spädbarn gavs mat men ingen mänsklig beröring och snart dog.
Insikten om gemenskapens betydelse återfinns hos en rad konservativa tänkare. Till att börja med i traditionens urtext, Edmund Burkes “Reflections on the French Revolution” (1790). Här beskrivs kärleken till tillvarons “små plutoner” som samhällets grund. Och storleken har betydelse: Burke hänvisar inte till en abstrakt gemenskap i ett stort, anonymt kollektiv – utan till nära relationer i konkreta gemenskaper, som familj eller lokalsamhälle. I samma anda skriver Russel Kirk i “The Conservative Mind” (1953) att kärleken till frivilliga gemenskaper är en av konservatismens grundläggande principer – visserligen blott som en av tio på hans lista, men den finns ändå där.
Och för att återvända till Scruton så börjar han åtminstone ett av sina försök här. Boken “Conservatism” (2014) inleds med ett antal villkor för den mänskliga existensen som han menar att politiken måste utgå från. Det första och mest grundläggande av dessa är människans plats i små gemenskaper: “Människor lever i gemenskaper (communities), och är beroende av dessa för sin säkerhet och lycka.”
Denna människosyn kallas ibland personalism. Den kännetecknas av uppfattningen att varje människa är ett oändligt värdefullt, unikt mysterium, och att vi blir dem vi är menade att vara i gemenskap med andra.
Skillnaden mellan individualism och personalism är att den första förlägger människans identitet till en kärna i hennes inre, medan den andra betonar att vi finns till och blir till i en väv av relationer. Som Rowan Williams, tidigare ärkebiskop för den anglikanska kyrkan, uttrycker det i “Vara människa” (2019): “Personer är mer än ‘individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende.”
Den här synen på människan har under 1900-talet formulerats av filosofer som Martin Buber, Simone Weil och Jacques Maritain, liksom av teologer som Vladimir Lossky och Karol Wojtyla, som så småningom blev påve Johannes Paulus II. I dag lever den starkast i den katolska socialläran, som bland annat inspirerat den internationella kristdemokratin och den anglosaxiska politiska rörelsen Blue Labour. I Gaudium et spes, författat 1965 och antaget av Andra Vatikankonciliet, står: “Människan är i sitt innersta väsen en social varelse, och om hon inte knyter an till andra kan hon varken leva eller förverkliga sin potential.”
Denna antropologi är annorlunda än både socialismens och liberalismens. Socialismen betraktar människan som del av ett kollektiv, och använder därför generella kategorier – först klass, sedan kön, etnicitet och/eller kultur – för att förstå henne. Liberalismen utgår från människan som en autonom och isolerad individ.
Givetvis finns sanningar i båda dessa perspektiv. Socialismen har rätt i att vi är delar av större helheter, och liberalismen i att vi måste ha rätt att värja oss mot påtvingade, kollektiva identiteter. Men ideologier skiljs oftare åt av vad de sätter först, inte vad man kan medge är sant. Och personalismen placerar relationen först, före såväl autonom individualism som anonym kollektivism.
Ur personalismen springer en politik med sikte på de små gemenskaperna – och en sådan skulle faktiskt kunna finna en hemort i olika politiska partier i dag: i kristdemokratin, som faktiskt bekänner sig till personalismen, i ett centerparti som satte landsbygdslokalismen före Stureplan, ja också i vänstern – om den valde att följa John Ruskin i stället för makarna Myrdal. Men det är också en möjlig väg framåt för svensk konservatism. Det kräver dock att man gör upp både med den liberalism som de senaste decennierna haft en monopolställning i borgerligheten, och med det slags nationalism som i dag växer sig allt starkare.
Numera framställs liberalism och nationalism ofta som motpoler, men de är samtidigt besläktade eftersom den ena genererat den andra. För den nationalistiska populismen är en reaktion mot en utbredd känsla av fragmentisering. Sedan 1990-talet har svensk politik präglats av liberalism i dubbel bemärkelse: ekonomiska avregleringar från höger och kulturell normkritik från vänster. Tillsammans har de skapat en upplevelse av att det gemensamma i samhället gått förlorat. De institutioner som ska hålla oss samman har monterats ned – det gäller såväl värnplikt som en gemensam skola, men också delade värderingar.
Resultatet är autonoma individer som erbjuds att förverkliga sig själva, men som mest av allt upplever vilsenhet. Detta gäller inte bara de lantisar som urbana liberaler vanligen suckar över, utan även trendkänsliga innerstadsungdomar. Dagens millennials vill ha stabilitet och fasta förhållanden, och finner förbluffande lite vägledning i de progressiva svaren. Och är det så konstigt, egentligen? För vad hjälper självförverkligande mot klimatångest, och hur kan mer oberoende bota ensamhet?
Därför kan till och med en DN-skribent som Greta Thurfjell drömma om rollen som huskvinna, som hon skrev i sin uppmärksammade text från hösten 2018. Någonstans finns en någonstansare inom de flesta av oss.
Sverigedemokraterna har tagit detta på allvar. Invandringskritiken är hörnstenen i deras politik, men det hus de vill bygga är nationen. Det är inte bara ett politiskt eller ekonomiskt erbjudande, utan också ett existentiellt. Jimmie Åkesson talar ofta om behoven av plats, gemenskap, trygghet och sammanhållning – och svaret på dessa behov stavas alltid nationen.
Sverigedemokraternas nationalism är något annat än de små gemenskapernas politik. Den ligger närmare socialismens kollektivism, eller för den delen fascismens korporativism, än den relationella personalismen. Detta är inte en konservatism som växer nedifrån och upp – från de små plutonerna och vidare – utan en som vill stöpa samhället uppifrån och ned.
Det resonemang man för i sitt partiprogram, under rubriken “Sverigedemokraterna och människan”, är talande. Utgångspunkten är insikten om att människan behöver gemenskap, men resonemanget landar i visionen om den homogena nationen. Sverigedemokraterna menar att “de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större [sic] gemenskap [– – –] Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle”.
Men nationen är en föreställd, abstrakt gemenskap. Detta är inte en gemenskap där vi möts ansikte mot ansikte med möjlighet att lära känna varandra – och därmed oss själva – som de mysterier vi är. Nationalismen kan inte ge oss de personliga, långvariga och intima relationer som vi behöver. Nationen är politiskt nödvändig, men existentiellt otillräckligt. Vänskap är viktigare än medborgarskap.
När jag skrev om vår tids konservativa våg på Expressen Kultur (12/2) frågade en del kritiker, bland andra Malte Persson, om det är möjligt att tänka sig konservatism utan nationalism. Mitt svar är att en konservatism som sätter ordning först kommer få det svårt att värja sig mot den homogeniserande nationalismen. Men en personalistisk politik utgår inte från nationen, utan från små gemenskaper.
Det innebär inte att man förnekar nationalstatens betydelse som politiskt ramverk – inklusive den svala samhörighet som behöver finnas inom dess ramar. För det är denna samhörighet som gör att väljare respekterar varandras beslut, och är beredda att visa solidaritet via skattsedeln.
Detta går också tillbaka på det grundläggande vägval som format den västerländska demokratin. Amerikaner konstaterar ofta att religionsfriheten är den första friheten, och därmed demokratins fundament. Genom att avstå från att använda religionen som kulturellt kitt har väst satt frihet före enhetlighet. När vi gav varje människa rätten att följa sitt samvete gjorde vi ett vägval som satte de små gemenskaperna framför nationell homogeniteten – inom vissa gränser, givetvis.
Ett pluralistiskt samhälle är den naturliga slutstationen för en stat som går denna väg.
Men samtidigt som de små gemenskapernas politik börjar med ett liberalt vägval, syns i dag allt fler tecken på att vår liberala modell inte fungerar.
Kruxet är detta: Ett samhälle, i synnerhet en demokrati, behöver medborgare som tar ansvar och visar solidaritet. Demokratin växte fram tack vare sociala normer och starka gemenskaper – men liberalismen betonar frihet från såväl normer som gemenskap. Därmed sågar den av sin egen gren. Nyttomaximerande individer tränade i att sätta sitt eget självförverkligande först är ingen stabil grund för ett samhälle.
Det är inte heller den här typen av individualism som byggt demokratin. Olof Palme beskrev den svenska demokratin som en “studiecirkeldemokrati”. Det moderna Sverige formades av folkrörelser som inte var anonyma massrörelser, utan nätverk av lokala gemenskaper: nykterhetsloger, fackföreningar, frikyrkoförsamlingar och studiecirklar.
Den amerikanska erfarenheten är likartad. Alexis de Tocqueville besökte USA på 1830-talet och insåg till sin häpnad att landets demokratiska experiment faktiskt fungerade. Hur var det möjligt? Jo, människorna var övade i “konsten att sammansluta sig” genom ett ivrigt föreningsliv. Föreningar, skriver Tocqueville, är som “avgiftsfria skolor där alla medborgare går för att lära sig samverkans allmänna teori”. (2)
Politiskt garanterar demokratin individen vissa rättigheter, men praktiskt bygger den inte på autonom individualism, utan på små gemenskaper.
I dag konstaterar Robert Putnam att sociala aktiviteter minskar i USA och visar att det underminerar demokratin. Även i Sverige minskar politiskt och idéburet engagemang, inte minst bland unga. Åtaganden som kräver regelbundna insatser går ned, särskilt bland unga män, personer med lägre inkomst, lågutbildade samt människor med utländsk bakgrund.
Bör politiken göra något för att motverka denna trend? Det liberala svaret är nej. Liberalen Mattias Svensson skrev i Opulens (18/2) nyligen att han håller med mig om att små gemenskaper är bra, men han är rädd för att låta staten och politiken “gynna det som är gott och värdefullt”.
Här kommer den renodlade liberalismens grundläggande problem i dagen: dess politiska nihilism. För den typ av konsekvent liberalism som debattörer som Mattias Svensson och Johan Norberg förespråkar erkänner inga andra politiska värden än individuell autonomi och ekonomisk effektivitet. Naturligtvis är de själva moraliska, men de placerar etiken i privatlivet. Politiken, hävdar de, ska mest ägna sig åt avregleringar.
Individen ska vara autonom och marknaden effektiv – sedan spelar det ingen roll vad individen gör med sin frihet eller vad marknaden producerar. Kvantitet är den enda kvalitet kapitalismen erkänner.
Detta är marknadens logik – och sedan politiken anammade den har den översvämmat samhällets alla sfärer. Genom avregleringar och implementeringen av new public management styrs numera vård, konst, vetenskap och religion av marknadslogik. Just för denna utveckling varnade den konservative debattören Hans L Zetterberg på sin tid. Den som är intresserad av ett samhälle präglat av civilitet måste, skrev han, först och främst se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet. (3)
Politiska verktyg transformeras så lätt till kulturella ideal. Detta är problemet med liberalismens idé om den autonoma individen: den är numera inte bara ett politiskt mål utan också ett kulturellt ideal. Vi har en kultur som hyllar frihet, och vi tror att detta är detsamma som oberoende. Den här föreställningen har varit en drivkraft för en politik som velat lösa upp de givna gemenskaperna till förmån för de valda, men som i slutändan löst upp gemenskaper i alla former.
För gemenskaper kostar, inte bara tid och pengar utan också något av mitt oberoende. I en kultur som sätter autonomi främst är det inte bara tillåtet utan också tillrådligt att lösa upp också de tätaste relationerna – vänskap och äktenskap – med hänvisning till att de hindrar mitt självförverkligande. Oberoendet är som bekant grunden för den svenska teorin om kärlek. Som statsvetaren Pat-rick J Deneen konstaterat: “Liberalism encourages loose connections” (Liberalismen uppmuntrar till lösa band). (4)
Men om konservatismen ska gå de små gemenskapernas väg räcker det inte med en kritik av den kulturella liberalismen, utan man måste också göra upp med avarter av ekonomisk liberalism. Svensk politik har alltför länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism. Personalismen är oförenlig med en reducering av människan till en homo economicus, och små gemenskaper hotas inte bara av den stora staten utan också av vissa former av kapitalism. Löner som inte går att leva på, arbetsvillkor som omöjliggör familjeliv och företag som förstör naturen borde vara ett lika stort problem för konservativa som för vänstern.
Eftersom de små gemenskapernas politik handlar om att bygga nedifrån och upp är centralisering som i onödan flyttar makt från den lokala nivån alltid ett problem. Det gäller oavsett om det sker genom att politiska beslut flyttas till Stockholm eller om den ekonomiska makten koncentreras hos några globala jättar.
Detta är ett stort projekt. Samtidigt är en politisk kursomläggning från individualism till personalism ingen dramatisk revolution. Politikens viktigaste konstruktiva uppgift blir då att uppmuntra till och underlätta för gemenskaper: göra livet lättare för familjer, föreningar, församlingar, småföretag och andra slags gemenskaper. Det kan ske på många sätt: avdragsrätt för gåvor, fler samarbeten mellan kommun och kyrkor, skattelagstiftning som gynnar partnerstyrda och/eller familjeägda företag, arbetstidsförkortning, mindre, demokratiska enheter som stadsdelsnämnder och så vidare.
Kritiker oroar sig för att en sådan politik ska bli auktoritär, men den behöver inte – ja, den bör inte ens – förbjuda annat än det mest skadliga. Men det betyder inte att den avhänder sig alla medel för moralisk och social nudging. Gemenskaper kan värnas genom att sådant som hotar mänskliga relationer placeras på armlängds avstånd. Politiken ska inte operera utan moraliska värden, men den bör först och främst delegera ansvaret nedåt, till gemenskaperna, och bara ingripa när de utvecklas i uppenbart destruktiv riktning.
Detta är vägen framåt: Konservatismen behöver bryta med nyliberalismen, men utan att låta sig lockas av den populistiska nationalismens sirensång. I stället bör den med personalismen som grund utforma en politik för de små gemenskaperna.
Det är en smal väg att gå, en komplicerad seglats mellan nationalismens Skylla och individualismens Karybdis. Men det är en möjlig farled för den som navigerar efter en sann förståelse av människan.
Fotnoter
- Podden “Confessions” med Giles Fraser 7/1 2019.
- Alexis de Tocqueville, “Om demokratin i Amerika, bok 2″. Stockholm: Atlantis 1997, s. 162 (kap. 7).
- Hans L. Zetterberg, “Texter i urval”. Stockholm: Timbro 2011, s. 218.
- Patrick Deenen, “Why Liberalism Failed”. New Haven: Yale University Press 2018, s. 34.
