Min syster satt vid vår pappas sida när han dog. Hon har berättat att det inte var någon lugn och fin död. De sista ögonblicken var fyllda av kamp och mycket smärta tills livet rann ur honom och friden la sig i rummet. Själv var jag inte med, men kan fortfarande efter mer än 15 år höra de sista orden han sa till mig i telefon: “Vänta lite – jag är så törstig. Jag måste dricka.” Jag bröt ihop och kunde inte prata med honom.
Pappa hade under mer än tio år haft en sjukdom som gjorde att benen i hans fötter gick av spontant. Andra delar av kroppen var också påverkade av konstant smärta. Men det var inte den sjukdomen som tog hans liv utan en feldiagnosticerad ändtarmscancer som spred sig till levern. Jag är tacksam över att pappa inte, trots enorma smärtor, gav uttryck för att han ville förkorta sitt liv.
Hans liv var ytterst begränsat. På mitt bröllop gick han på kryckor och starka värktabletter. Han kunde inte leka med sina barnbarn, men de kunde sitta i hans knä och åka permobil – gärna med fartknappen inställd på “hare”. Det kanske är egoistiskt, men jag är glad att han ville leva med sin smärta – för vår skull – och förmodligen också för att han fann glädje i att få leva med sin familj.
Förespråkarna för dödshjälp för ofta fram argumentet om rätten till sin egen död. Vi lever våra liv som fria individer och varför ska man inte få bestämma och ha kontroll över sin egen död? En av de mest profilerade förespråkarna för en legalisering av dödshjälp enligt Oregon-modellen är författaren och läkaren PC Jersild. Nu senast i boken Hur vill du dö? (2020). Boken är frukten av en lång bearbetning både som läkare och åldrande. Jersild säger i en intervju med Svenska Dagbladet att det inte främst är döden han fruktar utan döendet.
I intervjun tar han spjärn mot sin djupt kristne pappa. Fadern blir en figur i Jersilds berättelser som kastar en skugga över och påtagligt tycks prägla hans liv. Han berättar i samma intervju att fadern till och med på dödsbädden ställde sonen inför ett ultimatum när han uttrycker en sorg för att de inte ska mötas efter döden. För Jersild blir det i det närmaste kränkande eftersom “han [pappan] utgick från att han skulle hamna i himlen och jag i helvetet”.
Hans engagemang för möjligheten till dödshjälp utgår från hans uppgörelse med fadern och är riktad mot det kulturella inflytande som den kristna tron har haft över människor. Det blir ett slags kulturkamp mellan en världsbild som han uppfattar som förlegad och en där människan är myndigförklarad. Det bekräftas också av att han tolkar kristna gruppers motstånd mot dödshjälp som “en krampaktig kompensation för att man förlorade striden om aborterna”. Jersild ser sig helt enkelt indragen i ett slag om verkligheten.
I relation till dödshjälp är det framför allt synen på människan som blir relevant. Jersild utgår ifrån att grunden i en kristen människosyn är att människan fått livet som en gåva från Gud. Som givare och ursprung till gåvan har Gud makten över gåvan, det vill säga en människas liv. Det betyder enligt Jersild att: “Gud har kvar rätten till vår död. Detta gäller också dödshjälp, även om patienten plågas bortom rimlighetens gräns”. Jersild menar att den kristna Guden är krävande och förbehåller sig rätten över en människa oavsett vad människan själv vill. Det framstår som en dyster, för att inte säga i det närmaste despotisk bild av Gud. Det Gud vill begränsar människan. Människans vilja och Guds vilja blir konkurrenter till varandra där bara den ena är vinnare och den andra följaktligen förlorare. Jersilds gud är misstänkt lik hans egen far.
Det som ytterligare förstärker bilden av att Jersild ser frågan om dödshjälp som en kulturkamp är att de förändringar som skett i moralfrågor tolkas som positiva snarare än negativa. De som motsätter sig legalisering av dödshjälp brukar ibland hänvisa till att det kan innebära ett sluttande plan. Det vill säga att om vi öppnar upp för dödshjälp i mycket begränsad omfattning kommer det ske förskjutningar som gör att vi till slut hamnar i den situation som exempelvis Benelux-modellen lett till. Där kan människor kan få hjälp att dö också av psykiska orsaker som depression om livet uppfattas som meningslöst. För Jersild blir argumentet att moraliska föreställningar förändras snarast ett uppåtsluttande plan. Alla begränsningar som samhället övergett har enligt honom inneburit en positiv utveckling. Han konstaterar därför att det är plan som sluttar uppåt. “I själva verket accepteras så gott som alla etiska beslut i efterskott av kritikerna (aborter, transplantationer, gentester), vilket gör att planet snarast sluttar uppåt, inte nedåt.” Att ge möjlighet till läkarassisterad dödshjälp handlar med andra ord om att lämna gamla förlegade kristna normer så att utvecklingen har möjlighet att gå framåt.
Jersilds tydliggör att den enskilde är insatt i en större berättelse och även den enskildes handlingar får mening i relation till det sammanhanget. Den berättelse som ramar in Jersilds val är en modern version av vad det innebär att vara människa. Det är den autonoma individen som ger de enskilda valen mening. Val som inte bara handlar om egoistiskt egenintresse utan kan inkludera omsorg om andra. Valet att förkorta sitt liv vid allvarlig sjukdom kan motiveras av att inte orsaka andra onödigt besvär genom att vara en belastning. Jersilds tankar om dödshjälp existerar inte i ett vakuum utan blir först meningsfulla om de förstås utifrån en modernistisk världsbild där människan ses som en självständig individ.
Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har beskrivit hur västerlandet har förändrat syn på människan. Det som ger mening åt det enskilda livet har bytt kontext. Den förändring som Taylor beskriver kan hjälpa till att förstå vad kulturkampen handlar om för Jersild.
De två motsatta världsbilder är å ena sidan kristen människosyn och å den andra en syn på människan som en autonom individ. Men det är också versioner av hur människor hänger ihop socialt. Jersild påstår helt riktigt att en kristen människosyn utgår från att livet är en gåva från Gud. Både livet och döden är därför relaterade till Gud. Det skiljer sig från det sätt som Jersild menar vi ska förstå människan på. Människan är enligt honom inte ansvarig för någon annan än sig själv och har därför själv rätt att bestämma över sitt liv och sina val. Det är människan själv som är gud.
Den västerländska människosynen kan tyckas självklar betraktad från den sociala kontext det svenska samhället utgör. Men de två judiska forskarna Daniel och Jonathan Boyarin har beskrivit den som “radikal individualistisk” som upprätthålls av kollektiva ideal i Critical Inquiry (1993). Det får den paradoxala följden att en ny kollektiv idé om människan tar form. Boyarins menar att idén om den autonoma individen kommer ur juden Paulus omtolkning av den judiska tron. Han nytolkning skedde när den judiska tron blev kristnad av den grupp judar som sedermera blev den kristna kyrkan.
Paulus omtolkade den judiska identiteten definierad som en specifik folkgrupp med biologiskt släktskap till en gemensam identitet förankrad i idén om en universell mänsklig natur utan biologiskt släktskap. Boyarins menar att hans omtolkning blev möjlig genom att frikoppla den mänskliga identiteten från biologi och kropp till att i stället relatera till andlig identitet. Det innebar enligt dem att en ny abstrakt och individualistisk förståelse av människan blev möjlig som i förlängningen ledde till att människan blev förstådd som en autonom individ. Den kollektiva idén om den självständiga människan hade uppstått. Individen förväntas i en sån social identitet göra fria val oberoende av relationer till andra människor. Den här utvecklingen visar sig i Immanuel Kants berömda uttalande “hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd”.
Oaktat om Boyarins har rätt i att den radikala individualismen kommer från Paulus eller ej visar de på något väsentligt i skillnaden mellan en syn på människan som en oberoende individ och en kristen människosyn där livet är en gåva från Gud. Jersilds syn på dödshjälp kan alltså förklaras som en reaktion på en social föreställning präglat av kristna föreställningar, medan han själv utgår från en annan kollektiv idé – den autonoma individen. Varken Jersilds eller en kristen människosyn är naturligt utan båda är följder av vissa sociala föreställningar.
Jersild har rätt i att en kristen människosyn utgår från att livet är en Guds gåva, men inte nödvändigtvis på det sätt som han beskriver det. Han missförstår hur relationen mellan Gud och en fri människa tar sig uttryck. De är inte varandra motsatser, Guds vilja begränsar inte människans vilja. Det finns visserligen skäl att ge Jersild rätt till viss del. Det har funnits, och finns, teologiska idéer där Gud och människa framställs på ett sådant sätt. Men en rimligare väg är att i kristen tro förstå livets gåva utifrån treenigheten.
Treenigheten är enligt kristen tradition en relation mellan Fader – Son – Ande. Den trinitariska relationen kännetecknas av att kärleken definierar gåvan och tar sig därför i uttryck i ett ömsesidigt utbyte. Livets gåva kommer från en Gud som själv lever i gemensamt beroende. Människan är skapad i den avbilden. Det finns därför inget tvingande eller begränsande i när Gud ger livet som gåva utan det visar oss snarast att människan är skapad i ömsesidig relation till andra människor, skapelsen och Gud.
Det paradoxala i den västerländska människosynen är att den utgår från en autonom individ som upprätthålls genom gemensamma handlingar och föreställningar. Följden är enligt Boyarins att andra människors självbestämmande och vilja inkräktar mot andras fria viljor. Vi blir belastningar för varandra. Därför är det en god handling att be om hjälp att dö eftersom den enskilda människan då inte riskerar att bli en belastning för andra. Det är en handling som visar på omsorg givet den kollektiva idén om den autonoma människan.
Det är därför inte märkligt att de vanligaste orsakerna till att människor vill avsluta sina liv enligt Statens medicinsk-etiska råd, Smer, är en upplevelse av värdighetsförlust, förlorat oberoende, låg livskvalitet eller smärtor. Det är bara det sistnämnda, en outhärdlig smärta, som endast handlar om individ i sig själv. De andra tre – värdighetsförlust, förlorat oberoende, låg livskvalitet – är rimliga att förstå i relation till andra människor. Det är på många sätt (för)ödmjukande att bli omvårdad av andra fria människor. Samtidigt är det ett av den mänskliga existensen grundvillkor – det var så vi alla kom in i världen. Beroende och sedda av våra föräldrar. Vi är beroende och hör ihop med andra – i döden och livet. Det går alltså inte att förlora oberoende eftersom människan alltid lever beroende av andra.
Jag börjar alltid att gråta vid exakt samma tillfälle när jag ser den katalanska filmen Gråta med ett leende, och det är nog ett tiotal gånger vid det här laget. Filmen handlar om Ramon som blivit helt förlamad i samband med en dykolycka i 26-årsåldern. Han tillbringar hela dagarna i sängen och drömmer om att återse havet, få känna närheten till en kvinna och friheten att gå. Filmen, som förespråkar dödshjälp, visar på ett fint sätt hur Ramons liv är viktigt för andra trots att han själv upplever det som en belastning. Hans syster får mening i att vårda honom i ett annars ganska torftigt och fattigt liv. Systersonen älskar att sitta vid sidan av sängen och drömma, titta på fotboll och slänga käft. De har svårt att finna en metod att hjälpa Ramon att dö som inte ska riskera att någon blir dömd. Men till slut hittar de en väg som gör det möjligt. Det är när Ramon ska åka på sin sista resa från huset som mina tårar alltid börjar rinna nedför kinderna. Hans systerson springer i desperation och sorg efter den taxibil som för alltid kommer ta bort Ramon. Hans liv var tätt sammanflätat med andra människor och deras liv blev fattigare utan hans närvaro. Ramon tar ett glas med saft uppblandat med cyanid. Det sista han ser är solen som går ned över havet. Han fick se havet de sista ögonblicken av sitt liv.
Min pappa levde ett begränsat liv med smärtor som ibland blev mycket svåra att bära, men hans liv var ändå en gåva till oss. Jag är tacksam för att han tillät oss hjälpa honom i slutet av hans liv med sådant han själv inte klarade av.
Diskussionen om dödshjälp ingår i ett större nät av idéer om vad det mänskliga livet handlar om och frågan måste ställas: Vilken syn på människan är egentligen den mest realistiska?
