Bara ett drag återstår av schackspelet. Då kommer något oväntat. Döden säger uppriktigt: “Jag är ovetande”. Detta utspelar sig i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Vadå ovetande? Vet inte ens döden? Plötsligt öppnar sig schakt av osäkerhet och ovisshet under oss.
Frågor om vad som händer efter döden har hållit oss levande vakna under många nätter genom människans historia. Vad kommer att hända när livet släcks eller rinner ut? Är det som att stänga av en lampa och bara mörker återstår? Eller väntar oss en helt ny dimension av livlighet?
Journalisten Andrev Walden formulerar dödsrädslan som en slags paralysering:
“En människa som inte tror på någon större berättelse eller mening kommer att bli kort i andetagen när världen skälver. Jag är så rädd för min egen död att jag emellanåt blir som förlamad och jag begriper inte hur människor som är 30–40 år äldre än jag kan se så lugna ut, varför de som är så nära döden inte bara går omkring och skriker av rädsla för det stora ingentinget.”
Ja, varför går inte de äldre omkring och skriker av rädsla för döden? Kanske för att vi lyckas med just det som Ernest Becker beskriver i sin klassiker The Denial of Death. Med hjälp av kultur, religion och underhållning distraherar vi oss från den obevekliga sanningen om vår egen död och vår brist på kontroll över våra liv. Samtidigt måste vi konstatera att helt och hållet lyckas vi tydligen inte hålla dödens verklighet ifrån oss. Medan det för vissa, som Walden, är Ingentinget (vilket lustigt nog även är namnet på den onda kraften i boken Den oändliga historien) som skrämmer, är det för andra själva tanken på evigheten som ger själen rysningar. I en artikel i The Atlantic av Bobby Azarian beskrivs begreppet apeirophobia – fobi för evigheten, ett ord som kommer från grekiskans άπειρος (ápeiros) “oändlig, gränslös” och φόβος (phóbos) “fruktan”.
I artikeln beskriver en man hur han brukade bli så överväldigad av fasa och illamående när han satt i kyrkan och hörde om evigheten att han ville kräkas. En annan person berättar: “... the thought of eternity still freaks me out. It usually hits at night when I’m trying to sleep.” Jag har själv inte upplevt apeirophobia, men jag funderar på om min upplevelse av yrsel och desorientering som kan uppstå när jag färdas i tanken alltför långt ut i rymden, kan vara en känslosläkting? Det finns något där. Att verkligen gå in i tanken på eoner av tid känns på något sätt utsträckt och skirt, och jag kommer att tänka på vad Bilbo, i Tolkiens Ringentriologi, säger i slutet av sitt liv. Som ringbärare har hobbitten smakat lite av odödligheten och han beskriver det på ett sätt som känns i kroppen: “Jag känner mig tunn, uttunnad, uttänjd på något sätt, om du förstår vad jag menar. Jag känner mig som smör, som bretts över en alltför stor brödskiva.”
Livet efter döden är en tacksam projektionsyta eftersom vi vet så lite. Evigheten är på många sätt tom och vit i dagens samhälle, vilket kulturen inte är sen att använda. Det finns många exempel i konst och musik, men de två jag vill nämna här kommer från tv- och film-världen. Tv-serien The Good Place handlar om Eleanor Shellstrop som dör och hamnar på “det goda stället”. Där är allt perfekt och paradisiskt. Men ganska snart inser Eleanor att det har blivit ett misstag, hennes liv på jorden var inte i närheten av den slags godhet och självuppoffring som krävs för att hamna på det goda stället. I stället borde hon befinna sig på “det dåliga stället”, där de flesta (!) hamnar. Hela serien bygger på klichéartade bilder av himmel, helvete, och hur man ska göra för att komma till, eller undvika, dem som evighetsdestination. Det är en serie som vill underhålla, men i Eleanors dråpliga kamp för att få stanna dyker det ändå upp en och annan fråga om evigheten som verklighet som bränner till. “This is what we’ve been looking for since the day we met. Time. That’s what the Good Place really is – it’s not even a place, really. It’s just having enough time with the people you love.”
I filmen Själen (2020), av Pixar Animation Studios, möter vi Joe, som lever för att få spela jazz. Han undervisa elever, men söker ständigt efter nya gig och spelningar. Just den dag då han äntligen ska få spela med några av sina jazzhjältar dör Joe. Det är snopet. Inte minst för Joe. Han förs från Manhattan till en helt ny dimension. Där får han träffa en själ (kallas bara för 22) som ännu inte blivit kropp och människa, och inte är så sugen på det heller. Vad är egentligen vitsen med att bli en människa? Men mötet med Joe får 22 att fundera: “Joe, I have been here for who knows how long, and I’ve never seen anything that’s made me wanna live. And then, you come along. Your life is sad and pathetic, and you’re working so hard to get back to it! Why? I mean, this I gonna see!
Med mycket glimt i ögonen och den tecknade världens mjuka och fantasifulla estetik har den här filmen sitt centrum i frågor som rör relationen mellan livet och döden. Finns vi innan vi föds? Vad händer när vi dör? Hur är det i evigheten? 22s rädsla för att bli en människa på jorden blir en spegel för människans rädsla för evigheten. Abstrakta existentiella begrepp blir lustiga karaktärer och fantasieggande landskap. Evigheten blir just den där vita ytan som filmskaparna kan projicera sina frågor och föreställningar på ett lekfullt, snyggt och kreativt sätt. Det känns inte hotande, men inte helt tillrättalagt heller.
Rädsla för att allt tar slut, eller rädsla för att det aldrig tar slut. Döden som det stora Ingentinget. Eller döden som evighet utan sluttid. Till slut kanske det kokar ner till samma obekväma sanning. Vi kan aldrig helt säkert veta. Inte ens döden vet. Då återstår tillit.
