Under de senaste åren har rapporterna duggat tätt om de kristnas svåra situation i krigets Syrien. Men just nu är det förhållandevis lugnt i landet – åtminstone runt Damaskus. Det rapporterar Alliansmissionens missionsföreståndare Kjell Larsson, som nyligen kommit tillbaka från en resa i Syrien. Där har han mött kristna från olika sammanhang, besökt kristna konferenser och gästpredikat vid gudstjänster.
– Vi turistade förstås också en del, men framför allt reste vi för att möta kristna och stötta dem, berättar Kjell Larsson för Dagen.
Bakgrunden till resan är att det inom Alliansmissionen finns flera församlingar som är arabiskspråkiga, och Kjell Larsson blev inbjuden att besöka landet tillsammans med en grupp.
– I Göteborg finns en pastor som har många kontakter i Syrien. Jag och min kollega Stefan Eriksson reste tillsammans med en grupp kristna från Angered i Göteborg, fem ungdomar och tre vuxna, säger Kjell Larsson.
Fortfarande våldsamt i Idlib
Han säger att det visserligen fortfarande är oroligt i delar av Syrien, till exempel i Idlib, som just nu är utsatt för ett intensivt bombande.
– Men i Damaskus är det ganska lugnt. Inget krig pågår där, däremot är man överallt mycket uppmärksam på eventuella terrordåd. Man stoppas var och varannan kilometer av militär när man åker bil.
För kristna i Syrien är läget nu bättre än på länge. Kjell Larsson berättar om att han sett att pastorer går omkring i Damaskus med pastorsskjortor på.
– Man gömmer sig inte som kristen längre i Damaskus. Det var ingen tvekan om att man stod upp för sin kristna tro.
Kjell Larsson och hans resesällskap mötte under resan både evangeliskt kristna, ortodoxa och katoliker. Den ekumeniska rörelsen är på frammarsch, och bland annat deltog Kjell Larsson på en stor ekumenisk konsert i Damaskus.
– Vi fick höra att vi skulle åka på en konsert i en park. Den här konserten visade sig samla 1500 åhörare. Den var godkänd av syriska myndigheter, och bland deltagarna fanns ortodoxa, katoliker och evangeliskt kristna.
– Under två och en halv timme sjöng de sedan tillsammans och vittnade om sin kristna tro. Jag var helt ”breathtaken”.
Läs också: Påvens uppmaning till Assad: Återuppta förhandlingarna
Inbjöds av minister
Konserten i parken sändes direkt i syrisk statsägd tv och sågs av uppskattningsvis 20-25 miljoner syrier. I publiken fanns flera ministrar. Dagen efter konserten fick Kjell Larsson en inbjudan till regeringskansliet för att möta en av ministrarna.
– Han var muslim – Syrien är ju ett muslimskt land. Men han uttryckte sig mycket korrekt. Det viktigaste med det mötet var att det byggdes starkare kontakter med folk i regeringsställning och med de kristna i landet.
Under resan hann Kjell Larsson med att träffa både katolska nunnor, som varit fångar hos IS, och lokala församlingar i de ”kusinförsamlingar” som han kallar de evangeliskt kristna i landet som där också heter ”Alliansförsamlingar”.
Med sig från resan har han starka upplevelser av det kristna liv som nu växer fram i Syrien.
– Oerhört många kristna har ju flytt landet. De kristna finns kvar säger att det nu finns ett fönster öppet för evangeliet i Syrien och i Mellanöstern. Då måste vi finnas där. Detta var jättestarkt.
Syskonskap
Han säger att upplevelsen när han predikade vid en gudstjänst var en stark känsla av syskonskap.
– Detta att känna att vi är ett. Vi är verkligen kristna syskon som bär varandra.
– Jag tror att församlingsmedlemmar hemma i Sverige som har ställt upp för flyktingarna känner igen denna känsla. De brukar säga: jag känner nu att min kristna tro är på riktigt, för vi möts som Guds barn.
Upplevelserna från resan kommer Kjell Larsson nu att vidarebefordra till Alliansmissionens styrelse och ledningsgrupp.
– Hur kan vi på bästa sätt stödja och hjälpa våra syskon? Mina arabiska vänner drömmer om att när det blir verklig fred ska det kunna bli ett utbyte, deras ungdomar kanske kan resa hit och evangelisera.
– Här finns nu det öppna fönstret, och vi vill se vad vi kan göra mer än att be för dem.
Tre höjdpunkter under resan:
1. Att få gå i Damaskus på ”raka gatan” och ner i Ananias hus och känna att här står jag på historisk kristen grund.
2. Mötet med de katolska systrar som varit kidnappade av IS. Att få krama om dem och se dem i ögonen och känna den värme som fanns hos dem.
3. Den ekumeniska konserten jag var med på – och också när jag själv fick predika i en kyrka där vi lovsjöng Herren i en timma innan jag predikade. Det var en sådan ton att jag undrade om det var så det lät på 1800-talet när väckelsen kom.
