Kyrkans plats på den pågående Pridefestivalen i Stockholm är en vattendelare inom kristenheten.
För Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan är det en självklarhet att delta med mässor och seminarier. Andra samfund säger nej, eftersom de inte anser att samkönade relationer är förenliga med kristen tro.
"Kommit jättelångt"
I detta myller finns även EKHO – en förening för kristna hbtq-personer – som arbetar med ett tydligt mål: att kyrkan ska acceptera kristna hbtq-personer och samkönade relationer.
– Vi har kommit jättelångt, men striden är inte över. När jag till exempel tittar på de vänner som ska komma ut inom pingströrelsen är det jättesvårt, säger Lena Thoms, präst och medlem i styrelsen i EKHO Stockholm.
Acceptansen av homosexuella relationer har i Sverige skett gradvis under 1900-talet. 1944 avkriminaliserades homosexuella handlingar och 1979 försvann sjukdomsstämpeln.
Under samma period omvärderade både Svenska kyrkan och delar av dåvarande Missionsförbundet sin syn i frågan. 2005 började Svenska kyrkan välsigna samkönade relationer.
Läs även | Marcus Birro: Ångrar att jag sågat Pride
Kyrkor i minoritet
På ett globalt plan är dock motståndet stort från kyrkligt håll. Varken katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna eller den snabbväxande pingstkarismatiska rörelsen ser positivt på samkönade relationer, även om ett trendbrott kan vara på väg.
Från 2007 till 2014 ökade andelen amerikanska pingstvänner som accepterar samkönade relationer från 18 till 28 procent, enligt opinionsinsitutet Pew Forum.
Finns det, ur EKHO:s synvinkel, någon plats för dem som inte accepterar samkönade relationer?
– Vi måste kunna mötas i respekten för våra olikheter, men samtidigt inte diskriminera, säger Lena Bernell, präst i Vantörs församling i Stockholm.
Hon drar en parallell till frågan om kvinnliga präster, som fortfarande delvis är en infekterad fråga inom Svenska kyrkan.
– Min dröm är att jag som kvinnlig präst ska kunna celebrera en mässa tillsammans med en kvinnoprästmotståndare. Att vi båda kan tänka att Gud är större, säger hon.
"Bättre att vi är där"
Själv gick hon i Pridetåget första gången 2014, och tycker att kyrkan behövs där, trots att hon inte står bakom alla inslag i programmet.
– Det finns en del saker jag brottas med. Till exempel när Pridetåget används för att föra fram åsikter som inte alls handlar om hbtq-personers rättigheter.
– Men om vi som kyrka väljer att kliva bort, då skulle vår röst fattas som en viktig kraft. Även om vi inte håller med om allt är det bättre att vi är där, säger hon.
