– Hör ni den där fågeln som låter som en kulspruta? Det är en grönsångare. Hör ni? Där är den.
Jonas Melin, pastor i Svenska alliansmissionen, står i en skogsglänta strax utanför Gullbrannagården i Halland och låter skapelsen förkunna om Skaparen.
GULLBRANNA. Himlens fåglar får vara med och vittna denna gång. Jodå, vi hör. Vi får anstränga oss lite för att filtrera ut motorbullret från den monumentalt felplacerade E6:an mellan naturreservatet och havet, men när vårfåglarna stämmer upp till konsert, förbleknar det mesta annat. ”En hymn går opp, av fröjd och hopp, från deras glada kväden”.
Lövsångarnas lovsång. Där var en koltrast. Den vackraste sången av alla.
Det är en vacker och solig försommardag och inte svårt att förstå vad Jonas Melin menar. Ett 20-tal deltagare från SAM:s årskonferens, som mött upp i ottan för en lång naturvandring, tänker samma sak. Stillheten i skogens katedral har gjort intryck på fler än ett sätt denna morgon. Skapelse och miljö, som är temat för året för SAM, får en djupare mening än bara rättvisemärkt kyrkkaffe och sopsortering när man får bli stilla inför det magnifika.
Välsignad är den man som förtröstar på HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken[...]
— Jeremia 17:7-8
Redan inne på konferensområdet står träden tätt, tätt längs den lilla bäcken som rinner förbi servicehuset och receptionsbyggnaden. Rundningsmärken för ivriga deltagare på konferenser och festivaler som snabbt vill ta sig till de stora samlingslokalerna; bäcken ett hinder i framryckningen som ska forceras. När stannade man egentligen upp, betraktade den vackra lilla dungen, och tänkte på Jeremias ord (Jeremia 17:7-8)? När lät man den lilla träddungen få sätta konkreta bilder och ljud och dofter och känslor på det där bibelordet som man läst så många gånger så det blivit abstrakt? Det är just den sortens tankar som Jonas Melin och Alliansmissionen vill få människor att stanna upp inför. Att inte bara registrera, eller ens fokusera på det skapade, utan att skönja Skaparens hand därbakom.
Lovsång i naturen
Eller som Christina Arvidsson från Jönköping, en av deltagarna på vandringen, säger:
– Jag gillar att vara ute i naturen. Men oftast blir det att man går snabbt, eller så är det när jag är ute och springer. Då brukar jag ha lovsång i hörlurarna.
– Men det är ju bättre att tänka lite på vad man ser, och lyssna in, konstaterar hon.
Svenskarna är ett hängivet naturfolk på ett sätt som få andra européer söder om Belgien är. Ibland frestas man att tro att ”Naturen är en, och Astrid Lindgren är dess profet” är svenskarnas sanna trosbekännelse.
Men Jonas Melin påminner oss om hur många bilder och exempel från naturen som Bibeln faktiskt tar; hur mycket bilder från naturen som Jesus använde när han undervisade.
– Jag älskar naturen, säger Afsana Chowdhury, som är från Bangladesh men som har bott 26 år i Sverige.
– Jag brukar gå ut i naturen varje sommar. Det är lugnt, fint, du vet … man kan tänka positivt, man kan lämna sina svårigheter bakom sig och bara njuta av Gud, säger hon och visar med sina händer och ögon runt om i skogen. Det är mycket friare i Sverige än i Bangladesh, förklarar hon. Man hittar Gud i naturen.
[ På Alliansmissionens årskonferens: ”Inkludera oss ungdomar!” ]
Fyra dagars folkfest
SAM:s årskonferens under Kristi himmelfärdshelgen är inte bara formella förhandlingar som ska klaras av. Det är folk- och familjefest i dagarna fyra, med Gullbrannagårdens camping – ett Alliansmissionen-by-the-sea – som bas. Samfundet är litet och alla känner alla. Solen ler efter en kall vår, husvagnar och husbilar har dammats av efter vintern; vänner, familj och bekanta går som barn i huset i varandras förtält, det är aktiviteter och bibelstudier, lovsång och konserter, quiz och gudstjänster, vernissage, båtbygge och fågelskådning. Samt naturvandringen som vi är på just nu.
– Vi kan ju också få bilder, komma på tankar, eller Gud kan tala till oss, när vi ser blommor eller blad eller träd eller fåglar eller så, säger Jonas Melin, som utmanar oss att själva gå runt en stund och fundera på hur naturen runt oss talar om Gud.
En stund senare är det flera som har låtit den göra just det.
– Jag gick där det var en massa döda löv, säger Kristina Lernedal från Kaxholmen.
– Så såg jag en så fantastisk planta mitt i det här. Det är ett nytt liv som kommer upp, säger hon, och visar upp plantan.
– Jag såg den här döda björken, som är bruten, säger Jörgen Havskog från Eksjö, och pekar mot vad som bara är en död, torr stam som tornar upp sig ett par meter bakom oss.
– Men den ”lever” ändå. Man får lita på Gud.
