Under uppväxten som missionärsbarn i Indien gick Birgitta Ekman på internatskola. Det kändes ofta ensamt. När föräldrarna äntligen kom för att fira sommarlov hos sina skolbarn, var de verkligen efterlängtade.
Birgitta Ekman beskriver det som en ”ruggig ensamhet” på internatet – trots att det så klart fanns såväl snälla lärare som andra barn på skolan.
– Att resa från missionsstationen där mina föräldrar och yngre syskon bodde, till oss skolbarn, tog två dygn för dem, med tåg, säger hon och berättar hur hon som 7–8-åring kände sig lätt övergiven på internatskolan, speciellt på kvällarna då mörkret hade lagt sig.
Kontrasten till sommarloven var enorm.
– Det var så roligt när mamma och pappa kom till skolan för att hämta mig efter en termin av ensamhet. Vi bodde då i en gammal engelsk ”cottage” nära skolan, och kunde vara tillsammans som familj hela sommaren. Vi gjorde en massa roliga saker, vi badade bland annat i vattenfall och jag plockade upp grodyngel och tog hem i en glasburk, de var så gulliga. Jag minns somrarna och sommarloven på detta berg i Sydindien som otroligt härliga.
