Drygt tio månaders blockad av alla transporter in i bergsenklaven Nagorno-Karabach, och sedan en kraftfull blixtoffensiv. Det räckte för att Azerbajdzjan skulle utlösa det som i praktiken är en folkfördrivning av etniska armenier: mer än 80 procent av invånarna, som var omkring 120 000, har flytt till Armenien, mer eller mindre hals över huvud.
Azerbajdzjans löfte om att skydda de armenier som stannar är det uppenbarligen få som litar på. Och ögonvittnesskildringar inifrån Nagorno-Kababach talar ett annat språk.
– En präst i vår systerkyrka berättade att en del människor bokstavligen fått några minuter på sig att lämna sina hem innan azerbajdzjanerna tog över, bombade och brände ner deras hem. De vittnar om tortyr och övergrepp på civilbefolkningen, säger Isa-Lei Arminé Moberg, som bevakar utvecklingen för Armeniska apostoliska kyrkan i Sverige.
– Många hann bara ta med sina id-handlingar. Barnen har inga vinterkläder, det är kallt och det finns inte tillräckligt många säkra transporter som kan få ut folk.
Nagorno-Karabach, vars armeniska namn är Artsach, ligger inom Azerbajdzjans formella gränser men har hävdat sin självständighet sedan Sovjetunionens upplösning på 1990-talet. Och den regim som styrt området sedan dess, republiken Artsach, har inte erkänts av något annat land.
Tio månaders blockad
Nu har den azerbajdzjanska offensiven, som inleddes den 19 september, tvingat ned den lokala regimen på knäna. Det skedde efter en nästan tio månader lång blockad, som sakta men säkert strypt tillförseln av livsmedel, mediciner och sjukvård, energi och humanitär hjälp till området.
– Folk har levt som i ett koncentrationsläger och svultit i över nio månader. Näringsbristen är stor och har i sin tur lett till många följdsjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar, högt blodtryck, diabetes, och vitaminbrist säger Isa-Lei Arminé Moberg.
Många har fått lämna allt de har, hals över huvud, och litar inte på någon. De är oroliga, traumatiserade och vilsna. Så behovet av psykosocialt stöd kommer att vara enormt.
---
Fakta: Nagorno-Karabach
- Nagorno-Karabach ligger inom Azerbajdzjans formella gränser, men har sedan Sovjetunionens upplösning i praktiken varit en självstyrande fristad för etniska armenier.
- Området brukar beskrivas som en armenisk enklav inne i Azerbajdzjan, och efter striderna i början av 1990-talet lämnade nästan alla etniska azerer Nagorno-Karabach.
- Drygt 80 procent av de cirka 120 000 invånarna har flytt in i Armenien sedan Azerbajdzjan gick till anfall den 19 september.
- Den självutnämnda republiken Artsach, som styrt området sedan 1990-talet men aldrig erkänts av omvärlden, kommer att upplösas till årsskiftet.
---
Startat insamling
För att lindra nöden har kyrkan startat en insamling, som både vänder sig till samfundets församlingar i Sverige och andra givare.
– Vi kommer att samarbeta med en systerkyrka i Armenien som har börjat att ta emot människor från Artsach, och som genom oss ska få medel till mat, mediciner, hygienartiklar, kläder och filtar, säger Isa-Lei Arminé Moberg.
– Men det allra mest akuta är att skaffa människor tak över huvudet. Armenien har inte beredskap att ta emot så här många människor, utan det är ICRC, alltså internationella Röda korset, och armeniska Röda korset som står för de största humanitära insatserna.
[ Här flyr de kristna armenierna från etnisk rensning ]
FN-delegation till regionen
På lördagen kom beskedet att FN skickar en delegation till Nagorno-Karabach, för första gången på runt 30 år. Det är en grupp på ett tiotal personer som ska bedöma hjälpbehoven för de människor som är kvar i området och de som lämnar det, uppger TT.
FN uppges också arbeta med Armeniens regering för att hantera mängden nytillkomna flyktingar.
Bland armenierna, som varit i Nagorno-Karabach i generationer, finns också en oro för vad som kommer att ske med de många kristna kloster, kyrkor och monument, som det till största delen muslimska Azerbajdzjan nu tar full kontroll över.
– Det handlar om en rik kyrkohistoria som står på randen till att gå om intet. Så det här är inte bara en historisk folkfördrivning och etnisk rensning, utan också ett kulturellt arv som kan gå förlorat, säger Isa-Lei A. Moberg, och berättar att en kyrka i staden Sjusji redan börjat omvandlas till en moské.
I Nagorno-Karabach finns kyrkor och kloster från 400- och 500-talet. Azerbajdzjan har redan tidigare hävdat att en del av dem inte är en del av den armeniska kristna kulturen, utan grundades i en tidigare civilisation, kallad “kaukasiska Albanien”.
Det gör att många armenier tror att regimen i Baku aktivt kommer att försöka sudda ut den distinkt armeniska kristna kulturen i Nagorno-Karabach.
– De kommer troligen att försöka förvränga historien och säga att det inte finns några armeniska spår här, säger en armenisk präst, fader David, till nyhetsbyrån Reuters.
