Vi reser i Hawigaområdet i norra Irak, utanför oljestaden Kirkuk. Hit till landsbygden kom IS redan 2014, och omringade året därpå den lilla byn vi besöker. Ett tio-tal personer avrättades och andra skadades. Salih Muhammed Salih odlade grönskar och hade kor och får i byn där han växt upp. När Islamiska statens män efter ett par år kom till hans hus och ville tvinga med honom till en annan plats bestämde han sig för att fly.
Dessförinnan hade han låtit skägget växa för att vara på säkra sidan, och IS satte samtidigt press på att männen skulle vara i moskén fem timmar varje dag, berättar han. Familjen flydde till fots i 13 timmar på natten, med fyra barn, för att komma till en säker plats.
Problem med vatten
När Salih Muhammed Salih, i dag 47 år, återvände hösten 2017, var han lycklig och kände det som att han ”föddes igen”, berättar han. Men samtidigt var det ingen vacker syn han kom tillbaka till.
– Mitt hus stod kvar, men IS hade tagit allt inuti huset: kläder, tvättmaskinen, tv, mattor – allting.
Precis som för många andra i området var vattnet ett problem i stenhuset familjen bodde i, och nu har flyttat tillbaka till.
– IS tog de flesta vattentankar och använde dem för att stjäla olja i. Andra förstörde de bara. IS mål var förstörelse, säger han.
Rymmer 1 000 liter vatten
Salih Muhammed Salih och jag går uppför stentrappan till det platta Mellanösterntaket med utsikt över byn. Det råmar ett par kor utanför. Där på taket sitter den nya vattentanken som rymmer drygt 1 000 liter, som gör att han kan ha vatten i huset även när elektriciteten försvinner, något den gör allt som oftast i Irak. Vattenledningar i marken leder upp vattnet till lagringsplatsen.
Stenhuset ser välbyggt, stort och robust ut, men det är tomt på möbler och kallt inomhus så här vintertid. Familjen sover på golvet i ett rum. Den stora majoriteten av män i byn går arbetslösa, berättar Salih. Mjöl kan de ha en månad, men inte nästa.
Ett annat hus intill har betydligt sämre standard, och regnet har runnit in genom taket och längs väggarna.
Åtta byar har fått vattentankar
Det är brittiska kristna hjälporganisationen Tearfund, med kopplingar till Evangeliska alliansen i landet, som driver vattenprojekten, och som också får stöd av pingströrelsen och PMU i Sverige. Drygt 2 100 vattentankar har så här långt satts upp i åtta olika byar i området. Men det finns omkring 200 byar totalt.
Tearfund jobbar också med att ge kontantstöd till utvalda familjer, efter tydliga kriterier, till mat och andra förnödenheter, liksom man jobbar med att ge utbildning i ekonomi och företagsamhet för att kunna hjälpa den som vill starta som frisör, ha en liten butik eller sömnadsverksamhet.
I en annan by uppe vid gränsen mot Turkiet finns liknande projekt. Även Azima Ibrahim, 30 år, har fått en vattentank på taket och har nu rinnande kallt och varmt vatten inne i huset. Tidigare fick hon gå till en gemensam vattentank utomhus, 30 meter utanför huset. Nu visar hon ihop med sjuårige brorsonen hur lätt det går att diska, duscha, tvätta händerna. De dricker även vattnet och lagar mat, men hon brukar koka vattnet en extra gång.
Salah Zeinal, talesman och mukhtar i byn, berättar att många av internflyktingarna saknar arbete och pengar. Han och hans fru brukar dela ut filtar, dynor och värmare till familjerna så här års. I huset vi sitter bor det 19 personer, tre familjer. Han är samtidigt glad för vattentankar, hygienkit och rördragningar som byn har fått hjälp med.
– Det underlättar en hel del för de som bor här medan de är på flykt, säger Salah Zeinal.
