Problematiskt, skamfullt och avvikande. Så ser samhället på ensamhet, visar forskning, som samtidigt belyser vår strävan efter gemenskap.
Föreställ dig följande situation. Alla dina arbetskolleger har ett brett socialt nätverk med partner och barn, gamla kompisar från förr och nya vänner från universitetet och arbetslivet samt ett par hundra andra kontakter på Facebook. Alla förutom du. Din kontaktlista i telefonen är kort. Du är inte i en relation och har för längesen glidit isär dina bekanta från ungdomen. Det är sällan, nästan aldrig, som du träffar någon utanför jobbet. Du är ensam.
I ett sådant läge är det inte konstigt om du känner dig lite vid sidan om – som om du inte riktigt är som alla andra.
Niklas Westberg, doktor i sociologi vid Halmstad högskola, har i sin avhandling "Meddelande från enskildheten" undersökt vår syn på ensamhet och gemenskap.
– I vårt samhälle finns ett socialt tvång på att du ska ha många relationer. Du bör ha familj och massa gamla och nya kompisar. Detta likställs som framgång. Det visar att du är en lyckad människa som klarar av att etablera nya och uppbära gamla relationer, säger han.
Niklas har bland annat studerat inlägg i nätbaserade kontaktförmedlingar för ensamma och tittat på hur personerna beskriver och förklarar sin situation. Ett ofta återkommande begrepp i forumen är skam.
När personen betraktar sig själv utifrån samhällets normer, som säger att det goda och riktiga livet finns i gemenskapen, känner denne sig misslyckad.
– Förutom längtan efter umgänge så finns skamkänslorna i att vara avvikande. Det blir på så sätt ett dubbelt lidande. Livskvaliteten påverkas eftersom ensamma tenderar att isolera sig allt mer fysiskt. Tillgängligheten till restauranger och biografer och andra aktiviteter är starkt förknippade med gemenskap.
– Det blir som att man inte har tillgång till och står utanför vad livet erbjuder, säger Niklas.
Det finns förstås olika former av ensamhet och känslan behöver inte bara vara negativ. Kanske har du själv dragit dig undan och valt enskildheten. Kanske mår du bra trots att du inte har vänner omkring dig hela tiden. Den ofrivilliga ensamheten är emellertid en annan sak. Dit hör att känna sig utanför trots att man har många människor runt sig på jobbet till exempel. Dit hör också den rent fysiska ensamheten. Att ha väldigt få, eller rent av inga, riktiga vänner och att man därmed blir isolerad.
– Eftersom samhället starkt premierar gemenskap så tenderar ensamma personer att bli ifrågasatta, säger Niklas och fortsätter;
– Detta sker både av samhället och av individen själv. Bara det faktum att tidningarna så ofta skriver om ensamhet och att det forskas så mycket på det, visar att det uppfattas som ett stort problem.
Hänvisad till sig själv börjar den ensamma peppra sig själv med frågor. Ur detta går det att kategorisera olika språk, menar Niklas, utifrån vad han studerat på sajterna. Här finns till exempel ett slags psykologiskt inåtblickande och rannsakande. Varför har just jag drabbats av ensamhet? Vad gör jag för fel? Är det kanske för att jag är tystlåten och blyg?
– För den ensamma blir självbilden problematisk. Ofta hittar man på olika förklaringar för att försvara och skydda sin självkänsla, säger Niklas.
Hur är det att till vardags stå för att man är ensam?
– Jag tror inte att det är någon som ställer sig i fikarummet och säger att han är ensam. Ensamhet är ett radikalt misslyckande på något vis. För att inte andra ska märka det börjar man skyla och ljuga om sin tillvaro. Då man tvingas dölja sin ensamhet blir det ett dolt stigma.
Tomas Nilsson
---
Så många känner sig ensamma
- 25–44 år
- 54 procent (1985)
- 47 procent (2008)
- 45–64 år
- 45 procent (1985)
- 38 procent (2008)
- 65–79 år
- 46 procent (1985)
- 40 procent (2008)
- Totalt
- 49 procent (1985)
- 42 procent (2008)
- Källor: "Ensamheten i Sverige", 1985-2008. Lars Tornstam, Uppsala Universitet
---
