Barn behöver mer än bibelberättelser. De behöver få höra om en Gud som finns i dag. Och visst går det att dela tro med barnen och samtidigt låta dem tänka själva.
Bibelns berättelser är svårslagna för att berätta om tro och Gud för barn. Som söndagsskolledare har jag haft vissa favoriter. Som den om Röda havet som delar sig. Eller om Paulus när han möter ljusskenet, BAM! Det är dramatiskt och härligt. Och samtidigt. Barn behöver mer än Bibeln för att ha en chans att hitta fram till en egen tro. De behöver förebilder och berättelser ur nutid. Människor som lever i dag som kan visa och berätta att tron och Gud fungerar och gör skillnad nu också. Så tänk efter, vilka händelser i ditt liv har stärkt din tro?
Själv var jag med om en sak när jag var i tioårsåldern som jag aldrig har kunnat glömma. Det var en dag i juli och min familj var på semester i Varberg. Vi hade precis klivit ur badet och mamma hade svept in oss i våra badrockar. Nu satt vi på filten och drack saft och åt mandelkubbar. Då körde en stor polispiket fram till stranden, en polis hoppade ur och tog till orda i en megafon.
– Lystring, lystring, sa han. Vi söker efter en liten pojke som har kommit bort från sina föräldrar då de låg vid stranden i norra Bohuslän. Han är sex år gammal och är klädd i gula badbyxor.
Jag minns hur min mamma stelnade till med kaffekoppen, tittade upp mot himlen och ropade rätt ut:
– Käre Jesus hjälp oss att hitta honom!
Nästa gång jag tittade upp stod en liten pojke mitt framför vår filt. Han var skitig och hade strimmor av gråt i ansiktet och han hade gula badbyxor.
– Jag kommer från norra Bohuslän, var allt han sa.
Min mamma tog pojken i handen och ledde honom till polisen som genast körde därifrån för att ta honom till hans föräldrar.
När jag stod där och såg efter dem och tänkte jag att nu vet jag. Gud finns. Den där händelsen blev så viktig för mig att jag har berättat den för mina barn. Flera gånger om har de fått höra om pojken med de gula badbyxorna.
Fast är inte det att vilseleda barnen? kanske någon skulle säga.
[ Hur berättar du om din tro för dina barn? ]
Den där pojken hade kanske dykt upp ändå? Utan bönen. Och visst, att öppna upp för att man kan tänka olika är viktigt när man pratar tro med sina barn.
Om man efter en berättelse om tro säger att ”nu vet ni att Gud finns” stänger man barnens egna möjligheter att tolka. Men om man i stället säger att ”för mig blev den här händelsen viktig för min tro” blir det annorlunda. Att ärligt och ödmjukt dela en upplevelse som är just din är inte hjärntvätt. Det är att ge barnet ytterligare en av många berättelser och erfarenheter som han eller hon kommer att använda för att navigera och hitta sin egen väg.
Så hur gör man då för att berätta om tron för sina barn? Ja, man måste inte berätta om rafflande mirakler. Men kanske har du ett bibelord som tagit dig igenom svåra tider, som du kan berätta om? Eller kanske har du varit med om att en vän hört av sig och sagt att han eller hon ber för dig, just när du gått igenom något jobbigt.
Visst, barn älskar att höra om dramatiska saker. Om vandringar genom Röda havet eller starka ljussken. Men ibland kan det vara minst lika viktigt att få höra sin mamma eller pappa berätta om något litet. En skymt av Gud, en känsla av tillit. Sådant som faktiskt hänt dig.
