Jakob Lindblad och Caroline Hellman:
Vi blir arga och gnälliga. Det kommer ofta snabbt, men det tar också slut lika fort. Vi pratar på båda två, men kanske mest Caroline, medan Jakob snarare uttrycker sig genom tystnad. Vi har lärt oss att inte dra ut på konflikten för länge och hellre avrunda än fördjupa den, innan man säger saker som sårar. Vi försöker också att hålla reda på och ta med i beräkningen om det finns yttre orsaker till osämjan, som trötthet, hunger, tid att passa eller krävande prestationer. Vi tycker det är viktigt att ha tålamod och inte alltför snabbt reagera argt tillbaka. Att släppa osämjan när den andre visar tecken på att göra det. Det är roligare att vara glad och att visa att man tycker om varandra, och då blir det lättare att vara konstruktiv och kompromissvillig.
Samuel och Frida Rönnbrink:
Jag, Samuel blir sur och tyst. Det är något som byggs upp under tid och då tycker jag att Frida bör se och förstå att jag är arg eller ledsen. Även fast jag inte alltid visar det. Jag, Frida, blir mer tydligt arg och irriterad och kan säga onödigt hårda ord. Det undgår oftast ingen men jag kan även bli tjurigt sammanbiten. Vi har lärt oss mer av hur den andre vill och behöver bli bemött när den är arg eller ledsen. Vi har också lärt oss att var och en av oss ibland behöver vara beredd att gå mer än halvvägs för att lösa konflikten. Man måste också vara den som tar första steget även om man känner sig förorättad. Någon måste helt enkelt börja med att säga förlåt. Vår kärlek är viktigare än att man ska vinna diskussionen.
Mattias och Maria Ottestig:
Maria blir ganska stridslysten och känslostyrd, och hon har lättare att blanda in andra stötestenar i grälet. Samtidigt är hon duktig på att vara konstruktiv och lösningsorienterad. Mattias blir arg och är den av oss som har kortare stubin. Han blir inte så lätt ledsen och är inte långsint. Sedan vill han alltid lösa situationen och har lätt för att se att vi har ett ömsesidigt ansvar. Vi har kommit fram till att det kan vara okej att somna osams ibland. Att stanna uppe och fortsätta bråka gör ju att man inte går och lägger sig. Då finns det risk att man vaknar upp ännu tröttare och blir därmed ännu mer obenägen att vilja mötas mjukt och avväpnat. Vi har lärt oss att det inte är så farligt att gräla. Vi brukar se det som ett tecken på att vi är trötta och att det har varit intensivt. Sen brukar vi tänka att vi har gjort det bra som har fixat vardagen ända till nu och att det går över. Vi försöker avdramatisera detta med att vi ibland blir osams ibland.
