Min fru har sedan många år tillbaka sagt att hon helt tappat sina känslor för mig. Hon menar att det bara finns en väg att gå – skilsmässa. Jag känner inte samma sak, för även om vi inte visat varandra så mycket kärlek de senaste åren vet jag att jag fortfarande älskar henne. Dessutom har vi barn, hem och vänner tillsammans. Jag tror att vårt problem har varit att vi haft svårt att kommunicera med varandra. Vi bråkar inte, men vi tar inte heller hand om varandra. Nu ska vi gå i parterapi, men jag vet inte om det är någon idé för min fru verkar redan ha gett upp. Finns det något mer jag kan göra? Är det möjligt för min fru att hitta tillbaka till de känslor som en gång fanns? Jag är trött och förtvivlad. Ska jag kämpa även om hon inte verkar tro på oss längre?
/C.N
Terapaut Christina Halldorf svarar: "Tappade känslor" är något som ofta anges som skäl till en skilsmässa. Man tycker att det känns helt fel att stanna hos någon, som man visserligen ofta ännu tycker om som person, men där man mera känner sig som bror och syster. Attraktionen är bortblåst.
Ibland tas steget mot skilsmässa när man känt attraktionen vakna gentemot någon annan, ibland tas det innan, för att man inte orkar låtsas mer. Att göra handlingar och säga ord av kärlek som inte längre bottnar i ens innersta, gör att man känner sig falsk. Man vill bort ur den rollen, trots att det är så smärtsamt att bryta upp.
Processen som leder till känslornas ”död” verkar inte följa någon rak linje, utan svajar ofta ganska mycket fram och tillbaka. Inte sällan inser man allvaret i situationen först när det pågått ganska länge.
Du skriver att ni haft svårt att kommunicera med varandra. Ofta tänker vi att kommunikation handlar om ord, och vi är ju rätt olika när det gäller hur bra vi är på att uttrycka oss verbalt. Men den ordlösa kommunikationen är än viktigare. Med den kan vi uttrycka ömhet och omsorg i handlingar och attityder. Det är ofta i det ordlösa vi vågar tro att vi är älskade.
[ Kan vi hitta tillbaka till varandra? – vi är bara som vänner ]
Din fråga är om du ska kämpa, trots att hon gett upp. Ett dilemma är att hon troligen gått med de här tankarna ganska länge innan hon brutit sin tystnad och bjudit in dig i vad som pågått inom henne. Då har hon redan kommit fram till sitt beslut, så medan du står helt i början av omprövningens tidslinje är hon klar. När man efter stor vånda äntligen landat i ett beslut, är det ofta förenat med stort motstånd att riva upp det beslutet igen. Även ett dåligt beslut kan kännas som en lugnare slutpunkt efter en jobbig period av vankelmod.
Så vad menar du med att kämpa? Det går ju inte att pressa någon annan till kärlekens känslor. Och du vill förmodligen inte att hon stannar för att vara snäll. När den man älskar vill gå, tror jag att man måste tillåta det, hur smärtsamt det än är. Kärleken växer bara i frihet.
Du har kommit fram till vad du tror är orsaken till att din hustru tappat känslorna.
[ Så vet du om du lever i en farlig relation ]
Om din hustru ändå är villig att fortsätta samtalet kan ni titta mer på vad som dragit isär er och hindrat er från att visa mer kärlek till varandra i vardagen. När någon kommit fram till att den vill skiljas, finns ofta en stark känsla av att absolut inte vilja tillbaka till det man lämnat. Om din partner ändå är villig att försöka igen, behöver ni skapa en bild av något nytt. En framtid där båda ser ljus. Ni kan inte gå tillbaka till det som var, ni behöver öppna för ett nytt sätt att leva tillsammans. Ett sätt att leva som kanske faktiskt är mer i linje med vad även du egentligen önskar, mera äkta och sant.
Ibland händer det när katastrofen är ett faktum och skilsmässan ligger som ett alternativ på bordet, att man för första gången på länge når fram på riktigt till varandra.
Kärlek är inte i första hand känslor. Kärlek handlar mer om ett sätt att se på världen och på den andre. Men det sättet att se kan väcka känslor av tacksamhet och ömhet. Det väcker också vår vilja att göra något för den andre – inte för att få, men ofta uppstår ändå ett ömsesidigt skeende. Vi kan aldrig peka finger åt varandra och säga att ”du har inte älskat som du borde”, det fingret kan vi bara vända mot oss själva. Och be om förlåtelse.
