Karin Ingridsdotter vill se fler mötesplatser för kristna singlar.
Jag heter Karin, och är en kristen tjej på 34 år. Glad, omtänksam och smart. Jag vågar nästan påstå att jag är ett kap.
Ändå skiljer jag mig markant från andra i min åldersgrupp i kyrkan: jag är singel och har inga barn. Den senaste tiden har jag försökt ändra på det genom att börja dejta.
Det har varit svårare än jag trodde, mycket på grund av avsaknaden på mötesplatser för kristna singlar. Alla vill inte leva i tvåsamhet, alla drömmer inte om barn, men för dem som gör det, undrar jag – varför gör kyrkor och församlingar så lite för att hjälpa kärleken på traven?
Vilka alternativ att träffa en partner finns egentligen om man inte längre är i tjugoårsåldern? Internet förstås. Och kristna konferenser, men mer? Cilla Eriksson, en av deltagarna i tv-programmet “Tro, hopp och kärlek”, tog initiativ till en singeldag i Falun och bekräftade i en intervju behovet av mötesplatser. “Det finns ingenstans för kristna singlar att träffas i verkliga livet, " sa hon.
Tidigare arbetade jag nära en internationell församling. På samma sätt som den erbjöd kör- och tonårsverksamhet fanns också gruppen "singles club". Träffarna bestod av undervisning om relationer och äktenskap men var också ett sätt att mötas. Tänk om det fanns fler sådana mingel där flera församlingar samarbetade?
Att inte följa mönstret för vad som förväntas av en individ i en viss ålder bidrar till utanförskap. Tyvärr förstärker kyrkan det när samma utanförskap blir rådande även där.
[ Så kan kyrkan bli singelvänlig ]
Har inte kyrkan ett uppdrag att vara “något annat än världen”? Kyrkan gör ett fantastiskt arbete och tar ansvar för att det kristna livet ska kunna gro och växa från livets början till dess slut. Att arrangera singelmingel är kanske inte dess främsta uppdrag men borde det inte vara lika viktigt som scouting och söndagsskola?
Vi har ju ofta meningsfulla aktiviteter för att vissa åldersgrupper ska finnas kvar i gemenskapen, är inte kärlek just en sådan anledning? Eller är dejting ett känsligt ämne? Okristet? Att inbjuda till kärlek borde väl vara kyrkans expertområde.
Jag känner andra kristna singlar i min ålder. Flera av dem har efter många års frustration gett upp sin önskan om en kristen partner. Är det en nödvändighet? Det finns ju många goda exempel på att det inte är så.
Att man som kristen heller inte automatiskt passar ihop med en annan bara för att båda tror, vet vi också. I 2 Korintierbrevet uppmanar Paulus oss att inte ingå äktenskap med dem som inte tror. Kanske för att det blir en extra utmaning. Tyvärr är det också så att den som lever med någon som inte tror, engagerar sig mindre i kyrkan. Det borde väl ligga i kyrkans intresse att undvika det?
Jag tror att vi behöver tänka nytt. Det är dags att församlingarna samordnar sig och satsar på fler singelmingel.
