Politikers stora ord om civilsamhällets betydelse återstår att omsätta i konkret handling

Nyheten om att var tredje riksdagsledamot är scout väckte stort intresse. I en kolumn (2/3) visar också Elisabeth Sandlund på vad engagemang i föreningsliv betyder för ansvarstagande och ledarskap. Men betyder det något för hur riksdagspolitikerna och partierna ser på frivilligt engagemang och ideellt föreningsliv?

Fast ser på civilsamhället – det gör man. I många regeringsförklaringar bedyras hur viktigt civilsamhället är för utvecklingen och tilliten mellan människor och vad det ideella engagemanget betyder. Fredrik Reinfeldt betecknade det som grunden för trygghet, gemenskap och en stark demokrati. Stefan Löfven lyfte folkbildning och kultur medan Ulf Kristersson deklarerade att samhället är större än staten och gav KD ansvar för civilsamhällespolitiken.

Gott nog – civilsamhället verkar vara synligt. Men gör man något?

Jag dristar mig att hävda att civilsamhället och människors engagemang för varandra verkligen utgör en grund för demokrati och tillför omistliga värden som bygger tillit. Människor utvecklar ansvarskänsla, solidaritet och förmåga att lösa konflikter. Om inte civilsamhället vore starkt skulle rättssamhället få mycket att göra.

I den tid vi lever utsätts många människor för omänskliga påfrestningar och ideella föreningar växlar upp för att möta människors behov.

—  Göran Holmström

Hit hör också trossamfunden. Den första belagda stadgan där kvinnor gavs samma rättigheter som män finns i Wiby Baptistförsamlings stadgar från 1857. Senare under 1800-talet kunde man se hur frikyrko- och nykterhetsrörelserna inspirerade även arbetarrörelsen att välja en demokratisk framför en revolutionär väg.

Tyvärr räcker det inte att sätta civilsamhället på piedestal och prata om dess omistlig värden om staten samtidigt inskränker det demokratiska utrymmet genom att slå ner på föreningar där inte alla dess företrädare förmår att uttrycka sig så exakt som statliga och kommunala bidragsgivare önskar.

Nu har den nya regeringen glädjande nog dragit tillbaka den proposition som den föregående lämnade till riksdagen för en ny genomlysning. Demokratin betjänas inte av att vi får ett strömlinjeformat och statligt övervakat civilsamhälle.

Det ska sägas att det också finns mycket positiva tendenser. Tillägg i LOU (Lagen om offentlig upphandling) och möjlighet till så kallade reserverade kontrakt i upphandlingar inom vård och omsorg kan möjliggöra att fler icke-vinstdrivande välfärdsverksamheter kommer i gång. Det skulle ge både stora och små ideella organisationer möjlighet att driva verksamheter med högre kvalitet för sina målgrupper än vad vi ofta ser att upphandlad verksamhet eller vinstdrivande friskolor gör.

Att frågan om den så kallade internmomsen inom civilsamhället verkar lösas är också ett steg framåt – inte minst för många trossamfund.

[ Elisabeth Sandlund: “Alltid redo”, även i politiken ]

I den tid vi lever utsätts många människor för omänskliga påfrestningar och ideella föreningar växlar upp för att möta människors behov. Nya livsmedelsbutiker för människor i ekonomisk utsatthet fortsätter att etableras, till exempel av Räddningsmissionen i Göteborg. Stadsmissionerna vittnar om hur fler barnfamiljer vräks och Rädda barnen, där jag arbetar, möter allt fler barn med behov av psykologiskt stöd – i många grupper också vid sidan av dem som flytt från Ukraina.

Tyvärr möter kommuner och regioner inte alls upp i tillräcklig utsträckning. Regler och upphandlingsvillkor är i allt väsentligt fortfarande designade för stora företagsliknande verksamheter. Och de många utbildnings- och arbetsmarknadsprojekt, där föreningar verkligen kan vara innovativa och se till helheten i människors behov, stupar alltför ofta på arbetsförmedlingens stuprörsliknande upplägg och bristen på helhetssyn.

Den våldsvåg vi ser i olika delar av landet kommer rimligen inte heller att kunna mötas om inte statliga myndigheter och kommuner ser hur civilsamhället mobiliserar. När socialtjänsten gått hem för dagen är det föräldravandrare och fritidsgårdar som utgör ett skyddsnät. Det är dags att inse att komplexa sociala problem bara kan mötas med komplexa samarbeten där alla aktörer i samhället samarbetar. Ideella föreningar kan skapa förtroende hos både föräldrar och barn och möta upp i socioekonomiskt utsatta miljöer.

Min slutsats är att de stora orden om civilsamhället ännu återstår att omsätta i konkret handling.

[ Socialministern tog med sig ensamhetskampen till ärkebiskopen ]