Det enda mandat en pastor har är förtroende

“I Första Timoteusbrevets femte kapitel ger Paulus instruktioner för hur en ledare ska tillrättavisas. Jag uppfattar andemeningen i apostelns instruktioner sådana att man som ledare får konstatera att kritik kan finnas, men när den kritiken kommer från flera håll behöver den hanteras, ibland till och med i det offentliga, och att alla genom detta kan ta varning.” Orden är en del av Daniel Alms förord till Pingsts Handlingsprogram i krissituationer som uppdaterades i början av 2022.

Drygt ett och ett halvt år senare, den 5 oktober 2023, avgår Daniel Alm som föreståndare för Pingst FFS efter att han med egna ord erkänt att han gått över gränsen i sin relation till två olika kvinnor. Krisen var ett faktum.

I går meddelade så Västerås pingstförsamling att Daniel Alm sägs upp från sin tjänst.

Utredningen, som inte haft i uppdrag att ta ställning till det etiska eller moraliska, slog fast att inget juridiskt fel har begåtts av Daniel Alm. Men Pingsts nationella styrelse säger – precis som Pingstförsamlingen i Västerås – att man saknar förtroende för Daniel Alm.

[ Daniel Alm uppsagd från Västerås Pingst ]

Varför får det här så stora återverkningar i en församlingsrörelse? Ligger domen i själva anklagelsen, som Daniel Alm säger till VLT:s opinionsredaktör? Eller sviker pingströrelsen när man behöver den som mest? Är det den stränga sexualmoralen som ställer till det?

Snarare handlar det, som teologen Patrik Hagman påpekat i en text i DN om Thomas Petersson, tidigare biskop i Visby, om det enda mandat man som ledare i kyrkan har. Förtroende. Och när det en gång har förbrukats är det inte lätt att återvinna.

Visbybiskopen Thomas Petersson hade en längre otrohetsaffär med en kvinna som han var chef för. Själv var han övertygad om att han inte gjort något fel och anmälde därför sig själv till Svenska kyrkans ansvarsnämnd. Så allvarligt kunde det väl inte vara när ömsesidighet fanns i relationen? Jo, avgjorde ansvarsnämnden och pekade bland annat på asymmetrin i relationen – det faktum att biskopen var kvinnans chef – och att det bröt mot de löften han avgett när han vigdes som präst. Petersson avkragades.

[ Olika syn på Daniel Alm inför årsmöte i Västerås Pingst ]

Nu var inte Daniel Alm biskop, han har inte avgett vigningslöften, Pingst FFS har ingen ansvarsnämnd och han valde själv, till skillnad från biskop Petersson, att ta sitt ansvar och avgå – om än inte ifrån rollen som föreståndare i Västerås pingstförsamling. Men det saknas inte andra paralleller – som en eller flera för långt gångna relationer, asymmetrin och att det till syvende och sist handlar om förtroende.

I Pingsts eget krishandlingsprogram framgår det att det ställs högre krav på en ledare i Guds församling än på dem som ska ledas. Ord om ”ömsesidighet”, som Daniel Alm själv använt för att beskriva den ena relationen, förtar inte det faktum att det är problematiskt att man som ledare för ett samfund låter relationer gå för långt (särskilt som chef). Det hade varit synnerligen allvarligt om styrelsen för Pingst FFS inte tagit en anmälan mot sin främste ledare från någon som varit i beroendeställning på allvar. Det har metoo-rörelsen lärt en hel värld, så också kyrkan.

För alla finns det, som styrelseordförande Lennart Edström för Pingst FFS säger, förlåtelse, så också för ledare som brustit. Vi kan alla komma till korta, synda mot våra medmänniskor och vandra fel – ändå erbjuder Jesus en väg framåt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att förtroende är något som förtjänas.

Även med ett återupprättat förtroende är det heller inte alltid möjligt att komma tillbaka till samma uppdrag.

—  Frida Park

Även med ett återupprättat förtroende är det heller inte alltid möjligt att komma tillbaka till samma uppdrag. Det händer något med oss själva och omgivningen när en kris inträffar, oavsett orsak till krisen, kan vi läsa i Pingsts Handlingsprogram vid kris. Men det betyder inte att upprättelsen inte är hel, som Sören Perder, pingstpastor, skriver: ”Kallelsen gäller ju först och främst gemenskap med vår Herre och den dörren är ständigt öppen för den som i ödmjukhet vänder om till Kristus”.

Vägen framåt innebär tveklöst ett arbete för hela pingströrelsen och dess styrelse att skärskåda strukturer, rutiner, värderingar och kulturer för att kunna bygga församlingar och organisationen kring dess framtida ledare starka och sunda. Det kan vara en utmanande resa, men på intet sätt omöjlig.

En rörelse är inte bara sina ledare. Pingströrelsen är större än detta, som Dagens chefredaktör Felicia Ferreira skrivit tidigare. Över hela världen finns rörelsen som en av de starkast växande. Människor kommer till tro, växer som lärjungar, får sina liv upprättade och bidrar till att samhället runt omkring blir en bättre plats för alla människor att leva på. Det här sker varje dag och kommer fortsätta i morgon och in i framtiden.

[ Chefredaktören har ordet: Pingströrelsen är större än dess fallna ledare ]