Dags att kliva upp ur näthatets skyttegravar

De svartvita fotografierna är ikoniska: På julaftonen 1914, när första världskriget rasat i fem månader och båda sidors soldater förskansat sig i skyttegravar, hördes julpsalmen Stilla natt från den tyska sidan. De brittiska trupperna häpnade när de såg att deras motståndare smyckat skyttegravarna med julgranar. Soldaterna vågade sig ut i ingenmansland. Händer möttes, presenter byttes, julsånger stämdes upp. Här och var fortsatte julfirandet med vänskapliga fotbollsmatcher tills kriget tog ny fart på tredjedag jul. Dödandet och det mänskliga lidandet fortsatte i närmare fyra år.

Det är en historia som först och främst visar krigets absurditet. Unga människor, som har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt, skickas ut för att ta livet av varandra. Julfriden blev inte mer än en andhämtningspaus, något att skriva hem om och, för dem som överlevde, att berätta för barnbarnen om.

Vår tids skyttegravar grävs inte i Belgiens och Frankrikes leriga jord. De finns på bekvämt avstånd, bara en knapptryckning bort. De så kallade sociala medierna liknar mest ett antisocialt slagfält där kriget utkämpas inte med kulor och krut utan med hårda, hatiska ord, avsedda att såra och förgöra.

Det minsta man kan önska är en ökad saklighet i debatten med den som oavsett kön tycker annorlunda.

—  Elisabeth Sandlund

Precis som 1914 finns undantag. Faktum är att Twitter – en plattform som ofta osar av osämja och invektiv – ändrade karaktär på julaftonen. Inte så få av dem som normalt excellerar i nedgörande uttryck tog sig tid att önska alla, också motståndarna, en god jul. Det har hänt förr. Många minns den tydliga positiva effekt som sjukhuspastorn Joachim Elsanders tweets hade, när han generöst och ärligt delade med sig av sin sista tid på jorden innan han avled i cancer i februari 2020.

Men sådant tillhör undantagen. Sociala medier har en tendens att locka fram det sämsta hos människor. Någon annan förklaring finns inte till de resultat som Försvarets forskningsinstitut kommit fram till i två färska rapporter. 6,8 miljoner nätkommentarer har studerats och i närmare fem procent hittade forskarna det de kallar toxiskt – alltså förgiftat – språk.

[ Frida Park: Alarmerande att näthat får så många att tystna ]

Till de intressanta iakttagelserna hör könsskillnaderna. Både män och kvinnor utsätts men attackernas tematik är inte densamma. Män kritiseras vanligen för bristande kompetens eller undermåliga yrkesprestationer. Kvinnor får däremot mer ofta höra att de är fula och oattraktiva eller lider av psykisk ohälsa.

Det ligger nära till hands att koppla detta till diskussionen om vår tids skönhetsideal, utlöst av att välkända kvinnliga kulturpersonligheter uttryckt sin motvilja mot att bli fotograferade eftersom deras kroppar visar att de inte längre är unga. När näthatare ger sig på kvinnor för sådant som inte har med sakfrågan att göra sker det med den mer eller mindre uttalade förhoppningen att de avlossar en kula som vet var den tar.

Det minsta man kan önska är en ökad saklighet i debatten med den som oavsett kön tycker annorlunda. Men om tillräckligt många känner att det är dags att ta klivet upp ur skyttegravarna kan 2022 bli ett bättre år än så.

[ Ärkebiskopen tar twitterpaus efter hatkommentarer ]