Mäta och räkna i församlingsmiljö – ja visst. Men inte för mycket och med rätt utgångspunkt. Annars är riskerna stora att det leder fel. Om detta är tre samfundsledare, Kerstin Oderhem, Daniel Alm och Joakim Hagerius, överens.
Siffror är bra när de ger oss fakta på bordet, så att vi inte enbart går på känslor och egna övertygelser om hur situationen är när vi fattar beslut. Men när vi i kyrkorna försöker sätta upp mätbara mål är det tur att vi inte är så duktiga, säger Joakim Hagerius, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan med lång erfarenhet som pastor och föreståndare i Saronkyrkan i Göteborg.
Den stora utmaningen är, framhåller han, att mäta rätt saker och att hitta metoder som gör att det inte enbart handlar om kvantitet utan också om kvalitet.
Joakim Hagerius hänvisar till ett exempel som företagsgurun Jim Collins refererar i sin bok Good to Great. När symfoniorkestern i Cleveland satte som mål att bli en av världens tre bästa var frågan: Hur man kan man veta det? Orkestern bestämde sig för att mäta dels hur många stående ovationer den fick per konsert, dels hur många andra orkestrar som tog efter deras program.
Även Saronkyrkan har fått klura ut indirekta metoder.
– Vi visste hur många som kom till kyrkan varje söndagsgudstjänst men inte hur ofta samma person deltog. Det ville vi veta eftersom det säger något om vilken sorts gemenskap man är och också ger praktisk ledning. Om det visar sig att många gudstjänstdeltagare bara är i kyrkan en gång i månaden behöver man till exempel upprepa det man säger oftare än om de flesta är där varje söndag. Men hur skulle vi mäta det? Vi kom på att vi kunde använda oss av närvarostatistiken i Barnkyrkan. Barnen kommer ju sällan ensamma till kyrkan så vi kunde utgå från att om de var där var också de vuxna på plats. På det viset skaffade vi oss en uppfattning.
Att sätta upp kvantitativa mål för framtiden behöver inte vara fel. Men det kräver att de hanteras rätt och inte blir något som slaviskt måste följas, menar Joakim Hagerius.
– Målstyrning är vanskligt eftersom det kan leda till att man missar balansen när det gäller vad man satsar pengar och energi på. Men så länge kyrkorna fortsätter att vara mediokra är det inte så farligt, säger han.
I kyrkans värld handlar det inte bara om vad vi gör utan om Guds verk. Det betyder att inte allt går att mäta med mänskliga mått.
— Joakim Hagerius
Equmeniakyrkans Vision 2025 pekar exempelvis ut en färdriktning som innebär att 50 nya församlingar ska bildas.
– Det är ett bra mål eftersom det ökar medvetenheten i hela rörelsen, ger oss fokus och hjälper oss att styra resurser till församlingsgrundande verksamhet. Men om vi skulle få för oss att uppnå målet till varje pris före ett visst datum kan det gå helt galet. Det skulle kunna leda till att man startar församlingar där det inte finns någon grund för verksamhet, enbart för att klara av det vi har föresatt oss.
– I kyrkans värld handlar det inte bara om vad vi gör utan om Guds verk. Det betyder att inte allt går att mäta med mänskliga mått. Det vi mäter måste vara sådant som vi kan påverka och inte sådant som ligger utanför vår kontroll, säger Joakim Hagerius.
“Vi ska passa oss för att målsätta de kristna stororden”
Daniel Alm, föreståndare för såväl Pingst FFS som pingstkyrkan i Västerås, håller med.
– Visst finns det sådant vi kan sätta siffror på, men det får aldrig göra att vi lämnar gudsberoende. Mätbara mål måste handla om sådant som är greppbart, säger han och ger exempel:
– Att en församling skulle sätta upp ett mål som går ut på att hundra personer ska komma till tro under en viss tidsperiod är helt fel. Det är ingenting som vi kan eller ska styra. Överhuvudtaget ska vi passa oss för att målsätta de kristna stororden. Men konkreta mål att arbeta emot, som att vi ska träna 50 församlingsmedlemmar att berätta om sin tro för andra eller att vi ska dela ut 10 000 tidningar i brevlådorna före jul eller att bygga gemenskap genom att hundra personer blir hembjudna på lunch i femtio olika hem under 2022 – sådant kan stimulera, sporra och ge energi.
[ Statistik om pingst pekar åt olika håll ]
Daniel Alm varnar för att en övertro på kvantifiering exempelvis när det gäller församlingstillväxt kan leda snett och resultera i frustration när målen inte nås.
– Tillväxt kommer när vi lever i hälsa, har sunda relationer och satsar på gudstjänstlivet. Hänger man upp sig på statistiken är risken att vi förvandlar människor till siffror och glömmer att det handlar om unika individer. Och det ligger en fara i att för mycket fokus på det vi kan mäta leder till mer högmod om vi lyckas nå våra mål än vad det ger upphov till lovprisning, säger han.
– Men samtidigt behöver vi statistik för att veta som vad händer. I USA finns det ett uttryck som det ligger en hel del sanning i: “You can only expect what you inspect”. Vi behöver ha koll på vår verksamhet och vad den leder till. Siffror hjälper oss att se vad det är som händer, exempelvis när det gäller gudstjänstdeltagande. Kristenheten behöver en “reality check” och då kan siffrorna hjälpa oss att sätta fingret på sådant som inte bär frukt.
Tillväxt kommer när vi lever i hälsa, har sunda relationer och satsar på gudstjänstlivet.
— Daniel Alm
“Kyrkans liv är mer jordbruk än fabrik”
På central nivå har Pingst FFS formulerat en framtidsbild för att peka ut riktningen och skapa en gemensam ton och kultur.
– Men det handlar inte om sådant som att vi ska döpa 2 000 personer under en viss tidsperiod. Det skulle vara helt fel. Däremot har våra olika verksamheter, som LP, Pingst Ung och Pingst Församling, verksamhetsplaner med mål som är uppföljningsbara, säger Daniel Alm.
– Det viktiga är att vi aldrig får glömma att kyrkans liv är mer jordbruk, där Gud ger växten i den takt han bestämmer, än fabrik, där vi kan sätta upp produktionsmål. Tänk på orden i Jakobsbrevet som varnar oss för att förhäva oss själv: Ni borde säga: “Om Herren vill får vi leva och göra det eller det.”
[ Emma Audas: Den nya formen av galenskap - aktivitetsmätaren ]
Också för Kerstin Oderhem, missionsföreståndare i EFS, ligger liknelsen med odling nära till hands.
– Det är inte fel att ha handlingsplaner i kristna sammanhang, tvärtom behöver vi det. Men sätter vi upp mätbara mål ska de vara smarta så att vi inte låser oss vid när de ska ha uppnåtts. Det tar olika lång tid för utsäde att ge skörd beroende på vilken växt det handlar om. Kom ihåg vilken skillnad det är mellan att plantera en äppelkärna som ska växa upp till ett träd som bär frukt och att sätta ett solrosfrö!
– Det är inte heller bra att låsa sig vid en målsättning som ska uppnås till varje pris och som vi blir besvikna när vi missar. Vi måste vara beredda på att vår vision kan behöva ändras under resans gång, säger hon och ger ett exempel från en av landets EFS-föreningar som drömde om att få i gång Alphakurser.
– Det lyckades inte. Det kom helt enkelt inga deltagare. Men i stället för att ge upp och känna missmod testade man Äktenskapsalpha. Och det blev en stor framgång med tio par i den första omgången och fler kurser på gång.
Minskat medlemstal behöver inte var misslyckande
Kerstin Oderhem är inte negativ till siffror och statistik men varnar däremot för övertro på att allt viktigt går att mäta.
– Siffrorna säger oss något om vad som ger resultat och växt. Men de säger ingenting om kvaliteten. Vi behöver definiera vad som är framgång i olika sammanhang och inse att det kan se väldigt olika ut. Jag tänker till exempel på ett litet sammanhang som krympt i medlemsantal utan att det är ett misslyckande utan tvärtom något som pekar på framgång. Orsaken är nämligen att ovanligt många har lämnat den lokala gemenskapen för att utbilda sig till tjänster i kyrkan. Vad är det som gör att unga just där har växt upp och känt sig kallade, så att församlingen fått sända dem till andra ställen? Det är en fråga som inte går att svara på med siffror.
Och när alla kurvor pekar åt fel håll är risken stor för att missmodet sprider sig.
– Krismedvetenhet är förstås bra. Det gäller i Svenska kyrkan där det är ett faktum att både dop och konfirmationer minskar. Men man måste vara säker på att siffrorna verkligen mäter rätt sak och inte glömma att fortfarande fem miljoner svenskar är medlemmar.
– Och självklart räknar vi hur många medlemmar vi har i EFS. Den uppgiften fyller sin funktion men den säger ingenting om hur många vi betjänar och inte heller om hur många vi har sänt till andra sammanhang.
– Det handlar också om att inte nedvärdera det som är litet eller till och med krympande. Ibland måste vi våga vila i att det kan komma en ny tid när nya människor engagerar sig och tar vid med ny energi. Det är inte bra att ge upp alltför tidigt även om det finns lägen när man måste inse att en viss verksamhet inte längre går att driva. Men när ett sådant beslut fattas är det inte antalet som är avgörande, utan andra faktorer, säger Kerstin Oderhem.
